4. Amatörastronomi – Svenska astronomiska sällskapet 100 år

Bonus 1: Rune Fogelquist och Bifrost-observatorierna

Av Bengt Gustafsson

Rune Fogelquist (1924-2014) på trappan till huset i Börje någon gång på 50-talet. Okänd fotograf.

Vad var det för ett schabrak som någon slagit upp på gärdet mellan Bösslinge och Broby? Det såg ut som en toppluva i takpapp. Det tog inte lång tid innan vi fick veta av en klasskamrat i Börje skola, att det var en student inifrån Uppsala som hyrt in sig och ställt upp en stjärnkikare. Strax gick vi dit på besök. Han, Fogelquist hade ljus snedlugg och visade stolt sin skapelse, ett sex-tums spegelteleskop. Man skulle kika in från sidan i det. Men inte mycket syntes på himlen, det var ju mitt på dagen och mulet. Fogelquist ställde in kikaren på trädtopparna vid Brunnby. De kom nära och vispade fram och tillbaka i kikaren.

Så kom april 1957 och vår familj var i Värmland och hälsade på bekanta, och på kvällen såg vi en stor komet med yvig svans stå över åsarna vid Ekshärad. Jag fotograferade den med min gamla kamera. När vi kom hem såg vi i Upsala Nya Tidning att Fogelquist också hade tagit bilder. Men han hade upptäckt en svans till, åt motsatt håll. En ”anti-svans”.

Rune Fogelquists historiska bild av Arend-Roland-kometen från den 22 april 1957 där antisvansen var tydlig. Bilden togs med en dubbelanastigmat med 12 cm brännvidd och 2,5 cm öppning. Exponeringstiden var 1 timme. Antisvansen diskuterades senare av Gunnar Larsson-Leander vid Stockholms observatorium som, bland annat baserat på Fogelquists bilder, tolkade den som resultat av stoftrikt material från komethuvudet som koncentrerats i kometens banplan. Anti-svansar har senaste upptäckts även för andra kometer, till exempel komet Kohoutek 1973. Foto: Rune Fogelquist.

Sen flyttade Fogelquist sitt observatorium till Bälinge någon mil norrut. Jag fick en 70 mm refraktorlins i konfirmationspresent och byggde ett teleskopstativ i träslöjden och fick hjälp med monteringen av en farbror som var ingenjör med tillgång till verkstad. Jag fick tillstånd att ställa upp teleskopet i en tom kupol i Observatorieparken i Uppsala och jag och några skolkamrater började observera månen på jakt efter förändringar i månlandskapet. I parken träffade jag astronomiinstitutionens forskningsingenjör Bernt Malm som berättade om Bifrostobservatoriet som han och Fogelquist nu byggde på. De bjöd generöst ut mig som handräckning i bygget, och så kom det sig att jag åkte ut till bergknallen vid Karlberg strax väster om Bälinge kyrkby en kväll i veckan.

Bifrost-observatoriet i Bälinge. Till höger om stationsbyggnaden syns kupolerna för 15 cm-teleskopet och för Schmidt-teleskopet (som aldrig togs i bruk) samt längst till höger kupolen för 38 cm-teleskopet. Foto: Rune Fogelquist.

En kupol för Runes 15 cm-teleskop var redan färdig, en till var planerad för en Schmidt-kamera, men det stora projektet var ett 38 cm spegelteleskop. Optiken fanns sedan en tid – slipad av Runes kontakt i Tyskland med det passande namnet Lichtenknecker. Stommen till själva kupolen hade Rune och Bernt tiggt ihop – de satte en ära i att hålla kostnaderna nere genom omfattande ”fund-raising” av naturabidrag. Jag minns mest hur vi murade upp och inredde kupolbyggnaden av skorstenstegel, och när den var klar började inreda en stationsbyggnad. Mellan arbetspassen fikade vi och pratade. Rune och Bernt odlade en hjärtlig jargong med ett sofistikerat käftande som gjorde djupa intryck på mig som den uppfostrade gymnasist jag blivit. Rune brukade också förmedla något ur sin stora astronomiska kunskapsbank. Han berättade om sina systematiska studier av variabla stjärnor – Johan Kärnfelt som gått igenom arkivet efter honom har funnit mer än 1000 väldokumenterade observationer från 40- och 50-talen. Han berättade också om sin fotografiska atlas över norra stjärnhimlen, och förstås om sina observationer av Arend-Roland-kometen. Men han hade också tankar om framtida instrument och undersökningar, av planetariska nebulosors spektra, T-Tauri-stjärnor, kanske till och med galaxernas rödförskjutningar. Hans funderingar kring de senaste astronomiska upptäckterna och de stora kosmologiska frågorna kom att bli en stimulerande bas för mitt eget fortsatta astronomistudium, parallellt med Åke Wallenquists och Fred Hoyles böcker.

38-cm-teleskopet med spegel från Lichtenknecker tandemmonterades i ett senare skede med ett 60-cm-teleskop med spegel från Dany Cardoen i Belgien. Foto: Rune Fogelquist.

Så flyttade Rune 1977 till Mariestad. Observatoriet i Bälinge drevs vidare av Bernt Malm och Lars Lundin, och huvudinstrumentet fick en 60 cm spegel från USA. Men den verksamheten lades ner kring 2010 när arrendet på tomten gick ut. Rune satte upp det nya Bifrost-observatoriet i Lugnås utanför Mariestad tillsammans med likasinnade i Mariestads astronomiska klubb (MAK), som nu har ungefär 50 medlemmar. Observatoriet, som byggdes av donerat timmer, kom att bli en magnifik anläggning, med sex teleskop med spegeldiametrar om 25 cm eller mer, det största på 60 cm, samt en föreläsningssal. Det blev ett centrum för svensk amatörastronomi med årliga ”Träffar under stjärnorna”, med månadsmöten, visningar, och flera andra arrangemang.

Betydelsen av Rune Fogelquists och MAK:s insatser sträcker sig långt. Från vetenskaplig synpunkt präglas de av teknisk uppfinningsrikedom (så var Fogelquist också till professionen patentingenjör), kreativ finansiering och systematiskt allvar. I en av sina många observationsjournaler slår han fast: ”Huvudregeln är att endast sådana ob[servationer] skall företas, som kan tänkas ha vetenskapligt intresse”. Men insatserna når långt utöver det rent astronomiska. De har bidragit till mångas kunskaper och intresse för naturvetenskap och teknik. ”Ett vetenskapligt resultat som inte populariseras finns inte”, är ett annat av Fogelquists yttranden. Trots den stränghet som kan utläsas ur meningar som dessa, fanns hos Fogelquist en okuvlig entusiasm – han tycktes drivas av en optimism som ofta präglades av munterhet och vitterhet. Genom sin personlighet kom han att fungera som en folkbildare av rang.

***

En längre intervju med Fogelquist finns i Populär astronomi 2002. Många av hans funderingar publicerades i medlemsbladet Asterisken, ibland i poetisk form (se till exempel hans dikt om supersträngar, återgiven i Populär astronomi 2014).

#70: Amatörobservationer av variabla stjärnor

Av Gustav Holmberg

I ett tal hållet vid 1892 års upplaga av det skandinaviska naturforskarmötet diskuterade Uppsalaastronomen Nils Dunér amatörastronomins utvecklingsmöjligheter. Han pekade på ett antal typer av objekt som amatörastronomer skulle kunna bidra med observationer av, och Dunér lyfte speciellt fram de stjärnor som varierar i ljusstyrka; här kunde amatörerna, förutsatt att de fick stöd av en kompetent ledning, göra nyttiga observationer även med mindre instrument. Dunér menade att sådana organiserade ”hjelptrupper verkligen äro af behofvet påkallade för arbetet på detta område”.

Det dröjde ett tag, men Dunér fick som han ville. Observationerna skedde till en början i ett nordiskt sammanhang under ledning av Elis Strömgren, som var professor i Köpenhamn och verksam i ledningen för Astronomisk Selskab. I det första numret av detta sällskaps Nordisk Astronomisk Tidsskrift uppmanade Strömgren 1920 intresserade amatörer att höra av sig, och det är här vi finner de första mer storskaliga observationsprogrammen av variabler med svenska deltagare.

Verksamheten i den strömgrenska variabelsektionen präglades av ett välorganiserat arbetssätt. Man etablerade och spred uppgifter om de jämförelsestjärnor som behövs för att observera variabler; reducerade, sammanställde och publicerade observationer; analyserade och publicerade resultaten i den vetenskapliga fackpressen. Trots att många observatörer hade tillgång till modesta instrument kunde de här bidra till vetenskapen. Kommunikationen mellan sektionsledningen och observatörerna skedde regelbundet genom tidskriften, där observatörerna fick återkoppling på sina gjorda observationer, och mer specialiserade studier av resultaten publicerades sedan i Astronomische Nachrichten.

Variabelbulletinen var ett viktigt led i Darsenius arbete med att leda Svenska Astronomiska Sällskapets variabelsektion. Foto: Gustav Holmberg.

Bland observatörerna i denna nordiska krets finner vi unga amatörer som längre fram i livet skulle komma att göra sig bemärkta som framstående yrkesastronomer, som Gunnar Larsson-Leander och Yngve Öhman. Det är även värt att notera att flera amatörer som senare kom att spela betydelsefulla roller i svensk amatörastronomi – som Rune Fogelquist och Gunnar Darsenius – här gjorde tidiga insatser.

Darsenius återfinner vi även i nästa skede av den svenska variabelastronomins historia. Vårvintern 1960 bestämde sig nämligen Svenska Astronomiska Sällskapet för att starta en sektion för observationer av variabler, och denna blev en av de mest aktiva av de amatörsektioner sällskapet drev under 1960-talet. Under Darsenius ledning var svenska amatörer igång med observationer av variabler, och via den stencilerade Variabelbulletinen kunde Darsenius kommunicera med sektionens observatörer. Bulletinerna gav uppdateringar av vunna resultat och lärde ut observationstekniker till medlemmarna. Darsenius såg även till att resultaten blev tillgängliga för professionella astronomer och han rådgjorde med ledande internationella astronomer som Boris Kukarkin kring sektionens program.

Före de digitala databasernas epok publicerades variabelobservationer i olika tryckta rapportserier. Foto: Gustav Holmberg.

Luften gick efterhand ur sällskapets amatörsektioner och efter ett drygt årtionde finner vi en mer organiserad variabelastronomi återigen anordnad över landgränserna i form av the Scandinavian Union of Amateur Astronomers, grundad 1972, och dess variabelsektion. Efter ytterligare en tid återgick så amatörerna till en svensk organisation, och i Svensk amatörastronomisk förening bildades så småningom en variabelsektion där amatörer som Hans Bengtsson, Margareta Westlund och Karl-Gustav Andersson från omkring 1990 spelade centrala roller.

Numera är variabelsektionens verksamhet digitaliserad. Svenska amatörastronomer lägger in sina observationer i SAAF:s variabeldatabas Svenska variabelobservationer (SVO). Även om många fortfarande observerar med de traditionella visuella teknikerna, använder amatörer numera även CCD-kameror och fotometriska filter på egna eller fjärrstyrda teleskop, vilket gör att sektionens observatörer numera kan mäta så pass svaga objekt som ner mot 17:e magnituden. Sektionen driver ett övervakningsprojekt över tidigare bortglömda pulserande stjärnor av miratypen, vilket bland annat lett till publikation i den internationella tidskriften Journal of the American association of variable star observers. I en gedigen rapport har Thomas Karlsson studerat långsiktiga periodförändringar hos mirastjärnor. Och i ett aktuellt observationsprojekt har variabelsektionen samarbetat med Gösta Gahm om övervakning av tre så kallade UX Orionis-variabler för att stödja fackastronomernas spektroskopiska observationer på Nordic Optical Telescope (NOT).

Ljuskurva för förmörkelsevariabeln V2331 Cyg, vars förmörkelser upptäcktes av svenska amatörer. Hans Bengtsson et al, ”V2331 Cygni is an Algol Variable With Deep Eclipses”, *JAAVSO,* vol. 41 (2013).

Dunér hade, om han kunde se vad amatörerna håller på med, kanske förundrats över de nyare digitala metoderna för observationer och databehandling. Men han hade definitivt känt igen sig i det trägna arbete utfört av amatörer som under ett århundrade i olika organisatoriska sammanhang gått samman för att observera stjärnor som varierar i ljusstyrka.

#68: Slottsskogsobservatoriet

Av Johan Kärnfelt

Ingen som intresserar sig för astronomin kan väl ha missat att det är jubelår i år. Svenska astronomiska sällskapet, liksom Internationella astronomiska unionen firar hundra år, och dessutom firar vi förstås att det är femtio år sedan Neil Armstrong klev ut på månen. Ett mindre bemärkt jubileum firas i Göteborg i morgon lördag, när vi uppmärksammar att observatoriet i Slottsskogen fyller 90 år. Detta föranleder förstås några ord här.

Observatoriet invigde den 4 september 1929 och är idag Sveriges enda renodlade folkobservatorium, i alla fall i termens ursprungliga mening. Idén kom från Tyskland där man decennierna runt sekelskiftet 1900 uppförde observatorier i de flesta större städer. Ett av de mest välkända är Archenhold-observatoriet i Berlin. Kännetecknande för dessa var att de inte placerades under mörkare himlar på landet, utan just i städerna, ofta i någon stadspark. Detta hängde i sin tur ihop med dessa observatoriers pedagogiska roll; de var planerade för att ge framförallt städernas skolbarn en glimt av stjärnor och planeter, och då måste de förstås vara så lättillgängliga som möjligt.

Archenhold-observatoriet i Berlin uppfördes till den stora industriutställningen 1896 i Treptower-parken. Foto: Wikimedia commons/Sebastian Wallroth.

Slottsskogsobservatoriet har alltså från början haft just denna ambition. Historien börjar med en donation som avtalades med Slottsskogsstyrelsen 1926. Bakom donationen stod den ryktbare Barthold Lundén, en välbekant och kontroversiell herre i den göteborgska intellektuella miljön. Han var från början utbildad ingenjör med omskolade sig till altviolinist och spelade under många år med Göteborgssymfonikerna. Senare i livet bytte han återigen bana och drev som ett enmansprojekt boulevardtidskriften Vidi. Politiskt hörde han hemma på den yttersta högerkanten, och i tidskriften kampanjade han mot judar, homosexuella och kvinnosakskvinnor. Som grundare av Svenska antisemitiska föreningen stod han också den tyska nazismen nära.

Barthold Lundén. Bysten är utförd av Agnes de Frumeries. Foto: Västergötlands museum.

Vid sidan av allt detta var han även aktiv amatörastronom och observerade då och då med en 13 cm refraktor han köpt från Optische Werke Rüdersdorf. På ålderns höst fick han emellertid problem med synen med påföljd att han fick lägga amatörastronomin på hyllan. Men för att teleskopet skulle komma till användning bestämde han sig för att, tillsammans med en mindre summa pengar, donera det till Slottsskogsstyrelsen. Som motprestation krävde han att styrelsen skulle uppföra ett observatorium som kunde härbärgera teleskopet, anställa någon som kunde sköta visningarna, och hålla det öppet för allmänheten, speciellt för skolbarn. Styrelsen accepterade anbudet och 1929 kunde det alltså invigas, och då på samma plats som dagens observatorium står.

Den första byggnaden var synnerligen enkel: i princip ett skjul med avskjutbart tak. Det fanns ingen elektricitet och inte heller några toaletter. Med åren blev speciellt det senare ett växande problem, och observatoriet prickades flera gånger av hälsovårdsmyndigheterna. Det dröjde dock först till slutet av 1960-talet innan det skapades tillräcklig opinion för att göra någon åt saken, mycket tack vare den stridbare skolmannen Björn Hedvall som tog över som föreståndare 1964. Hedvall lyckades övertyga stadens politiker om att vi behöver ett nytt observatorium. Frågan utreddes – först var det meningen att det skulle ligga i Skatås – och finansiering säkrades. Men lagom till att det var dags att börja bygga drabbades världen av oljekrisen 1973. Luften gick ur både kommunen och projektet.

Hedvall bidade sin tid men gjorde en ny framstöt i början av 80-talet, nu med förslag om ett något mindre och billigare observatorium och då placerat i Slottsskogen istället för i Skatås. Politikerna var med på noterna, men tjänstemännen som satt på pengarna knorrade. Då kom kometernas komet till undsättning. I tidningarna menade den ena debattören efter den andra att när komet Halley visar sig på himlen 1985 vore det ju synd och skam om inte staden hade ett nytt observatorium från vilket den kunde observeras. Och argumentet bet. Bygget fick till slut grönt ljus och det nya observatoriet kunde invigas hösten 1985, lagom till att kometen började klättra upp på himlen.

Det moderna Slottsskogsobservatoriet invigdes 1985 och då på samma plats som det ursprungliga stått. Foto: Wikimedia commons/Per Johansson.

Som många känner till är observatoriets framtid högst osäker, men det vore ju minst sagt sorgligt om vi inte också fick fira dess hundraårsdag 2029.

#64: Nils Tamm och nova Cygni 1920

Av Gustav Holmberg

På kvällen den 20 augusti 1920 upptäckte den brittiske amatörastronomen W. F. Denning en ljusstark nova i stjärnbilden Svanen. Nyheten kablades ut och astronomer världen över observerade den ljusstarka stjärnan, så även i Sverige där Nils Tamm observerade den på kvällen den 24.

Nils Tamm (1876–1957) var vid den här tiden den ledande svenska amatörastronomen. Han hade precis byggt sitt Kvistabergs observatorium som var välförsett med instrument – framförallt en stor Zeissrefraktor som installerats sensommaren 1919 – och han hade dessutom spelat en roll vid grundandet av Svenska astronomiska sällskapet. Hans observationsjournaler, förvarade i familjen Tamms släktarkiv, vittnar om de goda kontakter han odlade med Uppsalaastronomerna som han både korresponderade med och träffade; på våren 1920 hade såväl Östen Bergstrand som Knut Lundmark och Bertil Lindblad besökt honom på Kvistaberg i olika omgångar.

På Kvistaberg utfördes olika slags observationer med den stora refraktorn med tillhörande spektroskop. Men det var inte bara det stora och exklusiva teleskopets styrka som gjorde det möjligt för Tamm att göra intresseväckande observationer. Han hade börjat fotografera större områden av stjärnhimlen med en vanlig amatörkamera placerad på en enklare montering som följde stjärnhimlen, och när han efter upptäckten av Nova Cygni gick igenom sitt plåtarkiv kunde han hitta en bild på novan tagen flera dagar före Dennings första observation. ”På ett par plåtar tagna med ett par av mina amatörkameror den 16 dennes på kvällen kl. 10t 25m MET. är novan synlig såsom en stjärna av omkr. 7e storleken!” skriver han entusiastiskt i sin observationsjournal den 24 augusti 1920 (Tamms enfas). Han meddelade förstås sin upptäckt till Uppsala observatorium. Därifrån kontaktade Knut Lundmark observatoriet i Köpenhamn som därefter skickade uppgifterna vidare ut i världen via astronomernas telegrambyrå.

Cirkuläret som tillkännagav Tamms observation av nova Cygni 1920. Foto: Gustav Holmberg.

På plåtarna syntes alltså novan tydligt när den fortfarande var på väg att stiga i ljusstyrka, en observation som var närmast unik – många novor hade vid den här tiden oftast observerats först då de nått maximal ljusstyrka. Upptäckten katapulterade Tamm till astronomins parnass. Nu hade han inte bara ett storstilat och nyinvigt observatorium som uppmärksammats i dagspressen och tillika varit med om att starta upp Svenska astronomiska sällskapet, nu hade han dessutom gjort astronomiska observationer som rönte internationell uppmärksamhet bland professionella astronomer.

Tamm fortsatte att observera stjärnhimlen med små kameror. Han utvecklade metoder för att jämföra bilder av stjärnhimlen tagna vid olika tillfällen för att hitta avvikelser genom en egenkonstruerad så kallad stereokomparator, ett hemmabygge delvis konstruerat av Meccanodelar (se bilden nedan). Dessa observationer bar frukt, och under 1930- och 1940-talen upptäckte han flera andra novor och tidigare okända variabla stjärnor på bilder tagna med en enkel amatörkamera. Han beskrev även den här patrullfotografiska metoden i boken Amatörastronomen: Handledning i observationskonst som han gav ut tillsammans med Uppsalaastronomen Åke Wallenquist.

Nils Tamm vid stereokomparatorn, delvis konstruerad av Meccanodelar. Foto: Nils Tamm/Släktföreningen Tham och Tamms arkiv.

Det magnifika observatoriet på Kvistaberg med dess fina refraktor under den stora kupolen kom sedan att doneras, tillsammans med en större summa medel för uppförandet av ännu större instrument, till Uppsala universitet. Men det var med de små amatörkamerorna och det betydligt mer anspråkslösa observatoriet med avdragbart tak istället för stor kupol, det han kallade det ”lilla observatoriet”, uppfört 1925, som Tamm gjorde flera av sina mest givande observationer.

Det lilla observatoriet på Kvistaberg, byggt 1925. I bakgrunden syns kupolen på det stora observatoriet. Foto: Nils Tamm/Släktföreningen Tham och Tamms arkiv.

Tamms upptäckter av novor och variabler visar att intressanta amatörobservationer alltså inte behöver extremt dyrbar instrumentering för att komma till stånd, utan kan ske med vanliga kameror och hemmabyggd utrustning. En sann amatörastronomisk dygd.

* * *

Artikeln bygger på arkivmaterial och bilder i Nils Tamms arkiv, förvarat i Släktföreningen Tham och Tamms arkiv, Riddarhuset, Stockholm. Bilderna publiceras med tillstånd av familjen Tamm.

#61: Värmlandsboliderna och det svenska meteornätverket

Av Eric Stempels

Den 12 december 2012 blev jag uppringt av Värmlands radio, och en journalist frågade mig vad det starka ljusfenomenet som observerats kvällen innan kunde ha varit. Nåväl, inte hade jag varit i Värmland, eller ens sett fenomenet, så det blev genast spekulation. Det kunde ha varit allt möjligt, kanske en ljusstark planet vid horisonten, eller ett flygplan eller kanske en bolid. Vissa påstod sig ha hört ’nedslaget’. Utifrån vittnesuppgifterna var det sannolikt att det var en större bolid med ljudboom, dock utan nedslag, men det var ändå inget tillfredsställande samtal. Det var inte första gången jag varit med om att fina visuella observationer blev utan förklaring. Och ändå satt jag där som astronomen i telefonen, som ju självklart vet vad som händer på himlen. Astronomer tittar ju hela tiden på himlen, det är i alla fall vad många tror.

Boliden över Värmland en 13 augusti 2015, 01.51 CEST (se nedan). Foto: Thingvalla Photography/ Ove Rasmussen.

När jag började luska lite mer i bolidfenomenet hittade jag många liknande nyhetsinslag – någon hade sett något, och astronomen tillskrev det en bolid, och så var det inte mer med det. Däremot återgavs nyheterna ofta alldeles för spekulativt, överdrivet och orealistiskt, mer i stil med en hollywoodfilm där eldklot slår ner i hög fart i byggnader och startar bränder. Vissa nätsajter hade dock en mer balanserad information, till exempel rapporterar många amatörastronomer sina iakttagelser på Astronet. Och där hittade jag även länkar till det danska meteornätverket Stierneskud, där man med flera himmelskameror övervakar himlen efter meteorer och bolider, mäter infallsvinklar och hastigheter och lämnar information om det inträffade till medierna. Det fanns dock inte några bra bilder på boliden från den 11 december 2012.

Meteorkamera. Foto: Sweden Allsky Meteor Network/Uppsala amatörastronomer.

Nästa vår, tidigt på morgonen den 3 april 2013, syntes och hördes en ny bolid över Värmland, men denna gång fanns bilder och videoinspelningar från meteorkameror i Danmark (Aalborg) och Norge (Oslo), samt ett stort antal ögonvittnesuppgifter. Observationerna visade att meteoroiden hade kommit in i atmosfären i en låg, gynnsam vinkel och med en relativ låg fart, vilket pekade på att ett eventuellt meteoritfall kunde ha ägt rum mellan Lesjöfors och Kopparberg. Tyvärr kunde nedfallsområdet inte bestämmas tillräckligt bra, eftersom meteorkamerastationerna låg för långt bort. Dessutom kändes det otillfredsställande att behöva förlita sig på observationer från grannländerna för att kunna säga något kvalificerat.

Frustrerad av händelserna i Värmland bestämde jag mig för att även Sverige borde ha ett nätverk av meteorkameror. För bara genom tydliga lokala mätningar går det att komplettera ögonvittnesuppgifterna och lämna rimliga och kvalificerade förklaringar på vad som inträffat. Inspirationen hämtades från Danmark, och den första svenska stationen byggdes under 2014, baserat på en enkel övervakningskamera med vidvinkellins. Samtidigt utvecklades tillsammans med kollegorna i Danmark och Norge en helautomatisk mjukvara, samt ett sätt att direkt utbyta observationer så att vi kunde dra nytta av varandra.

Den 16 mars 2014 lyckades meteorkamera i Uppsala fånga sin första bolid. Foto: Uppsala universitet.

Intresset för ljusstarka himlafenomen är stort, och många amatörastronomer var villiga att sätta upp egna himmelskameror. Nätverket — som kan nås här — har blivit ett fantastiskt sätt att etablera ett direkt samarbete mellan amatörer och professionella astronomer. Under kort tid anslöt sig Uppsala amatörastronomer, Institutet för Rymdfysik samt amatörastronomerna Daniel Sundström (Arvika), Jan Persson (Mölndal) och Jan Andersson (Borlänge). Under de senaste åren har det tillkommit stationer i Mörkret och Hoberg i Dalarna, Umeå och Västerås. Nya stationer byggs just nu i Örebro, Norrköping, Skåne och Halland.

Skallgång i Norge efter möjlig meteorit från boliden 13 augusti 2015. Foto: Morten Bilet.

Sedan nätverket startades har det inträffat ett antal ljusstarka bolider över Sverige. Och slumpen ville att den första stora boliden som nätverket registrerade, den 13 augusti 2015, gick, just det, i sydvästlig riktning över Värmland. Med anledning av denna gjordes en sökning på den norska sidan av gränsen, tyvärr utan resultat. Kameranätverket har sedan dess registrerat hundratals meteorer och bolider, och även kunnat ge värdefull information om mystiska explosioner och oförklarade himlafenomen. Så nästa gång journalisten ringer kommer jag att kunna ge ett riktigt svar.

#54: Kometen som kolliderade med Jupiter

Av Johan Warell

Sommaren 1994 gick många av oss i väntans tider – en komet var på väg att kollidera med Jupiter! Mycket var märkligt med denna komet: upptäckten, utseendet, banan, nedslaget, effekterna och det vi lärde oss av den.

Kometen hette Shoemaker-Levy 9 efter de amerikanska astronomerna Gene och Carolyn Shoemaker och David Levy. Men sitt amerikanska namn till trots var den ändå lite av en ”svensk komet”! Den sågs nämligen för första gången på en bild tagen 19 mars 1993 av Mats Lindgren, doktorand i planetgruppen vid Astronomiska observatoriet i Uppsala. Han sökte efter kometer i närheten av Jupiter med 1-meters Schmidtteleskopet på La Silla, objekt som kunde ha påverkats av jätteplanetens gravitation. Han markerade en underlig suddig fläck på plåten, men kontrollerade inte närmare dess identitet. På samma sätt agerade två andra observatörer med sina egna bilder – den japanske amatörastronomen Satoshi Osomo och den amerikanska astronomen Eleanor Helin. Alla tre såg de kometen på bilder flera dagar innan den upptäcktes officiellt.

Den fragmentiserade kometen fångad med hjälp av Hubble-teleskopet den 17 maj 1994. Foto: NASA.

Redan vid denna tidpunkt hade Shoemaker-Levys komet ett mycket märkligt utseende, utdragen som den var till ett diffust streck på grund av otaliga fragment utspridda längs dess bana. När positionsmätningar strömmade in till Minor Planet Center insåg man snart två extremt intressanta banegenskaper: dels hade kometen i mitten av april 1992 passerat mycket nära Jupiter och då sannolikt brutits sönder av tidvattenkrafter, dels skulle den i juli följande år passera mycket nära planeten igen. Snart stod det klart att kometen hade fångats in av Jupiter långt tidigare, innan 1960 och sannolikt redan någon gång kring 1920-talet, och den skulle komma att kollidera med Jupiter året därpå!

Den 16-21 juli 1994 störtade så kometens fragment ner i jätteplanetens atmosfär. Spekulationerna om vad som skulle hända vid nedslaget var vilda. Ingen kunde säkert veta vad som skulle ske när fragmenten förintades i atmosfären, men många trodde att åtminstone något skulle kunna gå att se i teleskopen, kanske också i amatörinstrument. För svenska observatörer skulle det dock bli svårt att studera Jupiter. Den stod nära horisonten på en ljus sommarhimmel och var synlig bara en kort stund efter solnedgången.

Flera svenska amatörer spanade under nedslagsveckan mot Jupiter. Ivrigast var Margareta Westlund och Karl-Gustav Andersson som tog sikte redan den 16 juli, strax efter nedslaget av fragment A. Denna kväll såg de inget ovanligt på Jupiters skiva, men den 18:e var det annorlunda: resultatet av nedslag G var tydligt synligt som en mörk och mycket stor fläck nära planetens sydpol.

Teckningar av Jupiters södra polarområde i samband med nedslagen av kometfragmenten. De mörka, runda fläckarna är spår efter de olika fragmenten. Teckningar av: a) Karl-Gustav Andersson, den 18 juli, b) Margareta Westlund, den 20 juli, c) Anders Wettergren, den 20 juli, d) Johan Warell, den 21 juli, e) Karl-Gustav Andersson, den 23 juli, f-i) Johan Warell, den 24, 25, 28 juli respektive den 16 augusti.

De följande veckorna följdes de nybildade fläckarna av flera svenska amatörer. Det oregelbundna pärlbandet av smutsfläckar utvecklades från dygn till dygn. Vissa fläckar varade länge, medan andra nedslag inte gav upphov till något synligt resultat alls. Vissa av fläckarna växte ihop, drogs ut av jetströmmarna och formade ett nytt, brett bälte, som under hösten blev allt blekare. De effekter som nedslagen hade i atmosfären visade sig vara korrelerade med fragmentens ljusstyrkor och relativa lägen i den sönderslitna kometsträngen, och tolkades som skillnader i densitet, struktur och sammansättning.

Bilderna ovan sammanfogade till ett så kallat driftdiagram. Diagrammet visar hur fragmenten slår ner ett efter ett varefter Jupiter roterar. Montage: Johan Warell.

Själv observerade jag fläckarna vid tjugo tillfällen från den 20 juli till den 28 augusti med 16 cm astrografen i Observatorieparken i Uppsala, och tog även ett antal foton. Det var spännande att följa tillkomsten av nya fläckar, deras inbördes storlekar, ljusstyrkor, rörelser och utveckling. Vädret samarbetade alltså, men några detaljer var inte möjliga att se på grund av den låga kontrasten och dåliga seeingen på Jupiters ringa höjd över horisonten. Jag beskrev resultaten av de observationer som samlades in av Svensk Amatörastronomisk Förenings solsystemssektion i Astronomisk Årsbok 1995 (Bokförlaget Inova), och en av mina teckningar rapporterades till British Astronomical Associations Jupiter Section och hamnade så småningom i boken The Great Comet Crash av John Spencer och Jacqueline Mitton (Cambridge University Press).

Shoemaker-Levys nedslag på Jupiter är ett av de mest spektakulära astronomiska fenomen som jag har upplevt. Ännu högre på listan kommer dock ett annat extraterrest atmosfärsfenomen som jag observerade med min 6 cm refraktor: Saturnusmånen Titans ockultation av stjärnan 28 Sagittari den 3 juli fem år tidigare, som var exakt central över Skandinavien och åtföljdes av en häpnadsväckande, blixtrande ljusflash. Detta är förstås en helt annan historia, men ett fenomen som nog är lika sällsynt som ett kometnedslag på Jupiter!

#52: Tidskriften Astronomi & Rymdfart

Av Thommy Eriksson

Under 90-talet lyftes klubbtidningen Aurora upp till att bli en nationell astronomitidning – Astronomi & Rymdfart – för att sedan falla likt Ikaros. Jag var en av chefredaktörerna. Vad var det som hände egentligen?

Aurora började 1977 som en enkel klubbtidning för Göteborgs astronomiska klubb, med Göran Hasse som första redaktör. Nästan omedelbart började en lång process av förbättringar: Tidningen fick ett omslag, fler sidor, och illustrationer. Arbetsbördan ökade naturligtvis också, och flera redaktörer började hjälpas åt. Efter ett par år, 1979, gjorde Claes Tunälv sitt första nummer. Själv kom jag in i klubben 1984, samtidigt som jag började gymnasiet. Claes var duktig på att dra in andra i ambitiösa projekt. Jag var duktig på att teckna, och redan under hösten undrade Claes om jag kunde skriva och illustrera en artikel om Hubble-teleskopet. Jag växte upp tillsammans med Aurora; medan jag gjorde fler och fler illustrationer och artiklar och tillslut blev redaktör för mina egna nummer, så blev tidningen mer och mer omfattande och genomarbetad.

*Aurora*, som från början var en tämligen enkel publikation, var Göteborgs astronomiska klubbs medlemstidning. Här ett specialnummer från 1978 signerat av klubbens mycket livaktiga amatörsektion.

Varför gör man en tidskrift om astronomi egentligen? Det var inte något jag tänkte på egentligen; jag älskade astronomi, det var jätteroligt att göra tidningen, det var tillfredsställande att se ett konkret resultat. I början så plockade vi tidningen för hand; vi brukade samlas en liten grupp i klubbhuset i Göteborg, lägga upp sorterade högar med alla sidor på ett bord, och sedan gick vi varv efter varv runt bordet och plockade ihop, häftade. Fotografierna förstorade och rastrerade jag själv i klubbens mörkrum. Media var bokstavligt talat handgripligen på den tiden.

I början av 90-talet drev Claes Tunälv fram två viktiga förändringar. Först så fångade Claes upp den nyblivna klubbmedlemmen Ulrika Engström, som snabbt började skriva och vara redaktör. Sedan så hade vi en kampanj där medlemmarnas samlade in pengar till en dator, som slutligen installerades på Observatoriet i Slottsskogen. Aurora gjordes nu med desktop publishing, det vill säga text, sidor, bilder sattes ihop digitalt. Vi började också trycka på tryckeri. På sätt och vis saknar jag taktiliteten i att bokstavligt talat klistra ihop en tidning, men å andra sidan är det så mycket effektivare, mer flexibelt och mer exakt att göra det med en dator att det kändes som att bli fri från metaforiska bojor när jag satte mig vid datorn för att göra nummer efter nummer av tidningen.

Aurora hade i början av 90-talet cirka 500 läsare. Men, det innebar att Göteborgs astronomiska klubb hade lika många medlemmar, för det var enda sättet att få tag i tidningen. Aurora började helt enkelt växa ur klubben. Mer än hälften av klubbens medlemmar var inte göteborgare och merparten av klubbens ekonomi var egentligen tidningens ekonomi. Klubben och tidningen skiljdes åt som vänner, och jag, Claes, Ulrika och nyligen tillkomna Olov Alderholm startade en ny förening för att bara ge ut tidningen: Astronomi och rymdfartsfrämjandet. Vi bytte namn på tidningen till Astronomi & Rymdfart och satte upp ett mål – att lansera tidskriften i Pressbyrån så man kunde köpa den över disk, och att nå minst tusen prenumeranter.

Första Pressbyrånumret av tidskriften *Astronomi & Rymdfart*, nr 4 1993.

Sommaren 1993 var Ulrika redaktör för vårt stora Pressbyrån-nummer, nr 4. Naturligtvis satsade vi mycket tid och en del pengar på att skapa och trycka ett så välgjort nummer som vi klarade av. Men veckor innan lanseringen i Pressbyrån gick distributören i konkurs och vi nådde aldrig ut så brett som hade hoppats. Vi toppade prenumerationskurvan på cirka 800 prenumeranter, vilket vi var mycket stolta över, men luften gick ändå ur redaktionen. Det var inte längre värt att lägga så mycket av fritiden på tidskriften, och vi började alla få familjer och bli klara med utbildningar. Ulrika gick vidare och blev journalist. Jag blev kommunikatör (och långt senare doktor i digital gestaltning av media). Sista numret gavs ut 1997.

Så här drygt tjugo år senare så ser jag tillbaka på Astronomi & Rymdfart med ömhet. Det var mycket roligt och jag lärde mig grunderna i mediaproduktion, något som gav mig mitt yrkesliv. Jag har sett mediaproduktion förändras i grunden; från sax och klister till tangentbord och mus. Men utvecklingen har gått ännu längre nu. Om jag idag tillsammans med goda vänner skulle göra en tidning om astronomi så skulle jag aldrig göra en tidning… jag skulle starta en YouTube-kanal.

#33: Jakten på Sirius B

Av Peter Rosén

Sirius A, α Canis Majoris, är natthimlens ljusstarkaste stjärna och ligger på magnitud -1,46. År 1844 upptäckte den tyska astronomen Fredrich Bessel att stjärnans egenrörelse uppvisade oregelbundenheter och drog slutsatsen att det måste finnas en osynlig följeslagare som orsakar störningarna. Alvan Graham Clark blev 1862 den första att observera denne visuellt när han testade optiken i ett nytillverkat 47 cm teleskop, dåtidens största refraktor. Stjärnan, som har visat sig vara en vit dvärg ungefär av jordens storlek, ligger på magnitud +8,3 och har fått namnet Sirius B, mera informellt även kallad “valpen”.

Idag är det flera amatörer som har lyckats observera eller fotografera Sirius B med betydligt mindre instrument men nästan alltid från sydliga breddgrader och rapporterna är samstämmiga om att allt hänger på seeingen som måste vara exceptionell. Sådana nätter inträffar kanske en eller två gånger per år och därför måste man framför allt vara rustad med ett stort mått av tålamod och envishet. Från Stockholm där jag observerar stiger Sirius som mest till en höjd av endast 14° ovanför horisonten vilket ytterligare försämrar oddsen.

Stjärnfältet runt Sirius A. Foto: Författaren.

Under sin 50-åriga vandring runt Sirius A varierar separationen mellan stjärnorna och är nu som mest gynnsam. Jag startade mina försök 2011 och öppnade en första tråd på Astronet i början av 2012 för att diskutera projektet. Jag fick mycket input och många intressanta tips som går att läsa här. Under de kommande sex åren genomförde jag varje vinter en mängd försök med olika kombinationer av teleskop, förstoringar, filter, exponeringstider och bildbehandlingsmetoder.

Jag stackade långa filmsekvenser, granskade tusentals bilder en och en, bearbetade och förstärkte resultaten på alla tänkbara sätt men lyckades inte få någon otvetydig detektion.

Gif-animation med några bilder från detekteringstillfället. Sirius B syns som en svag ljuspuff ungefär klockan tio. Foto: Författaren.

Vad är det då som gör det så svårt att observera eller fotografera Sirius B? Svaret är helt enkelt den stora skillnaden i ljusstyrka mellan komponenterna där följeslagaren formligen dränks i skenet från huvudstjärnan. Förhållandet är ca 1 till 10.000.

Genombrottet kom 2018. Jag hade precis köpt en begagnad 20 cm Maksutov, ett utpräglat planetinstrument som borde vara perfekt för den här typen av projekt. Den 28 mars riktade jag för första gången mitt nya teleskop mot Sirius och förhållandena visade sig äntligen vara väldigt goda. Trots att det var sent på säsongen, Sirius hade dalat till bara 8° höjd, såg jag ganska snart på dataskärmen en liten ljuspunkt ligga och dallra till vänster om Sirius A (se animationen ovan). Jag var säker på att äntligen ha lyckats efter alla år och kände ett stort glädjerus. Noggranna mätningarna på vinkel och avstånd från Sirius A bekräftade att det verkligen var Sirius B för den låg exakt där den skulle.

Efter noggranna mätningar ritade jag in positionen i Photoshop för Sirius B som en röd prick och den hamnade nära nog *spot on* på den förväntade platsen. Foto: Författaren.

Jag tänker nu vidareutveckla detta projekt genom att fortsätta fotografera Sirius B under kommande år och sätta ihop bilderna till en liten animation som visar dess rörelse runt Sirius A som ett litet segment i dess omloppsbana.

Var det då så lätt med rätt teleskop och bra förutsättningar? Trots ett dussintal försök under 2019 har jag inte lyckats en enda gång, så jag får sänka ambitionsnivån och satsa på att få till en ny bild vartannat år i stället. Fortsättning följer… Förhoppningsvis.

#29: MARS – ungdomarna som blåste liv i amatörastronomin

Av Peter Linde

Året är 1966 och jag står i begrepp att möta aliens, närmare bestämt marsianer. Jag går i åttan och tycker sedan flera år att rymden och stjärnorna är bland det mest spännande som finns. Fast precis som det fortfarande verkar vara för många rymdentusiaster är jag ganska ensam om mitt intresse, en solitär och lite av en nörd, omgiven av kompisar med helt andra intressen.

På den tiden fanns det – som nu – både bra och dåliga lärare i skolan. Jag hade turen att ha en mycket trevlig och duktig fysiklärare. Han kunde däremot nästan ingenting om astronomi – och han erkände det. Jag fick till exempel tillfälle att inför hela klassen berätta att en nova inte var en ny stjärna, utan istället närmast motsatsen – en stjärna på väg att dö. Detta gjorde mig troligen identifierbar som nörd för klassen – för resten av livet. När vi hade en återträff 50 år senare var det förstås stjärnor man i första hand associerade mig med.

Nu för tiden finns det en hel vetenskap om begreppet ”nudging”, det vill säga att en liten knuff i rätt riktning kan få stora konsekvenser. Så blev det för mig. Fysikläraren hade hört talas om att det arrangerades en astronomiutställning på Malmö stadsbibliotek – borde jag inte ta mig dit och ta en titt? Med viss tvekan gjorde jag det – och stötte för första gången på marsianer. Det visade sig vara Malmö Astronomi & RymdfartsSällskap, MARS, som organiserat utställningen. Denna min första kontakt med ”aliens” skulle bli en viktig händelse i mitt liv – det fanns andra nördar!

MARS-ungdomar på besök i Runde Torn i Köpenhamn. Närmast kameran från vänster: Ulf R. Johansson, Peter Linde, Dainis Dravins, Leif Sahlin, Hans Hilderfors och Bengt Rönde. Foto:Leif Petersson.

MARS hade startats 1962 som en skolförening av en kärna ungdomar med Ulf R. Johansson i spetsen. Under deras dynamiska ledarskap växte den snabbt och genererade en rad spännande aktiviteter. Själv fastnade jag på en gång – det var ju ett mecka av duktiga likasinnade! Sammanträdena var välorganiserade, det var ordning och reda – det såg Ulf R., Carsten Nilsson och flera andra aktiva till. Här fanns det både åsikter och kunskaper. Det var diskussioner och tävlingar – men det seriösa var alltid i centrum. Vi fick låna 16 mm film från amerikanska ambassaden och se de senaste rymdfilmerna – spännande! Stora namn från Lunds universitet kom på besök som föredragshållare, icke minst professorerna Gösta Ehrenswärd och Sten von Friesen. Det gjordes minnesvärda utflykter både till danske amatörastronomens Erik Poulsens privatobservatorium och till Råö, det vill säga till Onsala rymdobservatorium som det numera heter.

Mest imponerande av allt för en nybliven medlem var kanske den oförskräckthet med vilken man försökte påverka även storpolitiken! Det skickades välformulerade och välgrundade promemorior till de amerikanska och sovjetiska ambassaderna – vore det inte bättre för mänskligheten om de båda stormakterna samarbetade istället för att hålla på med en dyrbar politisk rymdkapplöpning? USA gav ett vänligt svar – från Sovjetunionen hördes ingenting. Kanske inte så märkvärdigt ändå, MARS roll i storpolitiken var trots allt ganska begränsad …

Två nummer av sällskapets språkrör MARS-bulletinen. Foto: Gustav Holmberg.

För min egen (och flera andra) utgjorde MARS porten in till vetenskapens och astronomins värld. Under några aktiva gymnasieår fick jag chansen att leva ut mitt intresse både med observationer på himlen och med administrativa insatser. Föreningen spelade faktiskt en liten men global roll då vi fick förtroendet att arrangera den internationella amatörastronomiska unionens (IUAA) andra världskongress i Malmö 1972 (se #9). Ett mer bestående projekt blev bygget av Tycho Brahe-observatoriet. Under ledning av dåvarande ordföranden för Tycho Brahe-sällskapet, Per-Åke Björklund, fick de två astronomiska sällskapen Malmö kommun att 1973 satsa på att bygga ett amatörobservatorium. Det blev en succé med mycket hög aktivitet från MARS-ungdomarna under 70- 80- och 90-talen. Fortfarande 2019 är observatoriet mycket aktivt, numera mest i populariseringssträvandena för skolor och allmänhet.

MARS då? Många av oss då aktiva försvann förstås till andra verksamheter. Andra tog över. Men strax efter sekelskiftet lades föreningen dessvärre ner. Men bara tillfälligt skulle det visa sig! I december 2018 bestämde sig en grupp ungdomar i samarbete med Tycho Brahe-sällskapet och Astronomisk Ungdom för att återstarta föreningen. Det blir spännande att se vad detta kan leda till.

* * *

Våren 2018 gjorde författaren en intervju med några av dem som var med och grundade MARS. Inspelningen kan avnjutas nedan.

Del 1.

Del 2.

#24: Voyager 3

Av Peter Rosén

1979 for sonderna Voyager 1 och 2 förbi Jupiter och tog helt fantastiska närbilder av planetens molnformationer. Några år senare la NASA upp en svartvit animationssekvens på nätet som visar Voyager 1:s inflygning under 28 dagar och centrerad på den stora röda fläcken. Bilderna är tagna vid varje hel rotation det vill säga separerade med 9 timmar 56 minuter och visar bland annat ekvatorialzonen som flyter fram som en snabb fors, den stora röda fläckens rotation varv efter varv och en uppsjö av små intrikata virvlar.

Till väster en bild ur Voyager 1:s *time lapse* sekvens som inspirerade mig till detta projekt. Till höger en motsvarande bild ur vår virtuella inflygning från Voyager 3.

Vi vrider fram klockan till slutet av 2013. Sedan jag första gången såg inflygningssekvensen har jag klurat på om det skulle vara genomförbart att sätta ihop stillbilder tagna av amatörer till en liknande time lapse-animation, och då inte bara över några dagar utan över en hel säsong på flera månader. Det har aldrig gjorts tidigare och jag hade inte någon klar strategi för hur ett sådant projekt skulle kunna genomföras. Tur var kanske det för hade jag anat hur omfattande och tidskrävande det skulle bli, så hade det troligtvis stannat vid en dröm.

I sin 12-åriga bana runt solen skulle Jupiter stå högt på natthimmeln i början av 2014 så jag insåg att detta var det idealiska tillfället att köra igång och testa mina idéer. Jag kontaktade sex andra likasinnade svenska planetfotografer spridda över landet och satte ihop ett team i slutet av 2013. Uppgiften var att fotografera Jupiter så ofta som möjligt fram till slutet av mars 2014.

Gruppbild på teamet, från vänster Daniel Sundström, Torbjörn Holmqvist, initiativtagaren Peter Rosén, Göran Strand, Johan Warell med dottern Noomi, Martin Högberg och Roger Utas längst till höger.

Martin och jag körde omfattande tester och använde oss av Winjupos, ett program för att göra om Jupiterbilderna till cylindriska projektioner i ett precist koordinatsystem. Innan nyår 2014 hade vi redan lyckats få ihop en hel första karta vilket gav oss en rejäl kick. Men så kom januari och februari med det sämsta observationsvädret vi har upplevt sedan 1988 så det tog oss ytterligare två hela veckor innan vi fick ihop vår andra heltäckande karta. I slutet av mars hade vi satt ihop 18 stycken över perioden men tyvärr var de väldigt ojämnt fördelade i tiden vilket gav en ryckig animation.

Till vänster Jupiterbilder med passagen av den stora röda fläcken och till höger motsvarande cylindriska projektionskartor.

Sammanslagning av cylindriska projektioner till en heltäckande karta.

Jag jobbade vidare i ytterligare tre månader med att putsa på precisionen och använde mig av morfingteknik för att mjukvarumässigt utöka de ursprungliga 18 kartorna till totalt 90 som nu animerades mjukt och fint. Som sista steg kunde jag med programmet StarryNightPro+ projicera tillbaka kartorna till en tredimensionell modell av Jupiter och därmed visualisera planeten från valfri riktning och avstånd i rymden. Med så kallad stop-motion teknik byggde jag upp animationssekvenser bild för bild och kunde därmed återskapa vår egen förbiflygning. Detta tog flera veckor men då visste jag att projektet var i hamn.

I början av juni skickade jag över alla videosekvenser till Göran Strand som utförde videoredigeringen. I två veckors tid satt vi i timslånga telefonsamtal nattetid efter jobbet och diskuterade alla detaljer tills vi båda var nöjda med resultatet. Den 14 juni, efter sex långa månader och sammanlagt tusentals timmars arbete för teamet kunde jag äntligen lägga upp filmen på Vimeo under titeln “Voyager 3 Project”.

Slutresultatet av Voyager 3 Project. En mer utförlig presentation av projektet finns i ett gästinlägg på The Planetary Societys blog.

Filmen fick en stor spridning världen över och uppmärksammades bland annat av Glenn Orton och teamet på NASA/JPL som jobbar med rymdsonden Juno. I god tid inför Junos ankomst till Jupiter i början av juli 2016 satte de ihop ett samarbete mellan proffs och amatörer. Mitt bidrag blev en ny animation som jag har kallat “A Journey to Jupiter”. Filmen tog ett helt år att sammanställa och ligger på Youtube. Jag har fått en mängd nya internationella kontakter och har nyligen påbörjat ett samarbete för att utveckla nya verktyg som förhoppningsvis kommer att snabba upp och förenkla arbetsgången för den här typen av planetanimationer i framtiden.