#82: Svenska astronomiska sällskapet – hela listan

Av Dan Kiselman

Inget onödigt snack här. De flesta, kanske alla, astronomiintresserade är något av kalenderbitare och uppskattar listor, tabeller och kataloger.

Ordförandelängd

1919Karl Bohlin
1926Hugo von Zeipel
1936Östen Bergstrand
1942Nils V. E. Nordenmark
1953Bertil Lindblad
1958Gunnar Malmquist
1964Erik Holmberg
1972Tord Elvius
1986Aina Elvius
1990Per Lindblom
1996Hans Rickman
2000Gösta Gahm
2010Jesper Sollerman

Viceordförandelängd

1919Svante Arrhenius
1928Nils V. E. Nordenmark
1942Bertil Lindblad
1953Gunnar Malmquist
1958Bertil Lindblad
1965Åke Wallenquist
1968Per Olof Lindblad
1976Bengt Westerlund
1982Kerstin Lodén
1984Gunnar Darsenius
1988Kerstin Lodén
1992Hans Rickman
1996Kerstin Lodén
1998Peter Linde

Sekreterarlängd

1919Nils V. E. Nordenmark
1927Knut Lundmark
1934Gunnar Malmquist
1942Carl Schalén
1953Yngve Öhman
1958Jöran Ramberg
1959Per Olof Lindblad
1967Gunnar Darsenius
1984Kerstin Lodén
1988Kurt Sundewall
1996Dan Kiselman

Skattmästarlängd

1919Oscar Holtermann
1921Nils V. E. Nordenmark
1953Tord Elvius
1972Per Lindblom
1990Karin Wallin Norman
1994Peter Lindroos

Sällskapets tidskrifter

1920Populär astronomisk tidskrift
1968Astronomisk tidsskrift
(tills. med Norsk astronomisk selskap och
Astronomisk selskab (Danmark))
2000Astronomisk tidskrift
2001Populär Astronomi

Astronomdagar

1923Stockholm och Uppsala (”kongress”)
1925Stockholm och Lund (”kongress”)
1929Stockholm (”kongress”)
1958Uppsala
1959Lund
1962Stockholm
1964Göteborg
1966Uppsala
1969Lund
1972Stockholm
1999Stockholm
2001Göteborg
2003Lund
2005Uppsala
2007Kiruna
2009Stockholm
2011Göteborg
2013Lund
2015Uppsala
2017Kiruna
2019Stockholm
2021Växjö

Nordenmarkföreläsarna

1999Hans Olofsson
2001Hans Rickman
2003Bengt Gustafsson
2005Marie Rådbo
2007Ella Carlsson
2009Lars Bergström
2011Gösta Gahm
2013Maria Sundin
2015Nils Bergvall
2017Johan Kärnfelt
2019Gabriella Stenberg Wieser

Mottagare av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium

2009Assiye Süer
2010Frida Stenebo
2011Mikael Ingemyr
2012Robin Andersson
2013Elisabeth Werner
2014Anna Larsson
2015Josefine Nittler
2016Wictor Arthur
2017Cornelia Ekvall
2018Anna Olsson
2019Jennifer Andersson
2019Måns Holmberg

Mottagare av Anna-Lisa Wolds stipendium för framstående amatörastronomisk insats

1994Lennart Dahlmark
1996Rune Fogelquist
1997Sven O. Rehnlund
1998Jan Persson
1999Margareta Westlund
2000Rickard Billeryd
2006Jan Sandström
2009Roger Persson

Mottagare av Svenska astronomiska sällskapets medalj

1996Claes-Ingvar Lagerkvist:
första svenska kometupptäcktaren
2007Grzegorz Duszanowicz:
första upptäckten av en supernova från Sverige.

Ordförandenas citattävling

Det högsta antalet citeringar enligt Astrophysics data system för en vetenskaplig artikel med respektive ordförande som förstaförfattare. Data inhämtade 2019-10-27.

Karl Bohlin2
Hugo von Zeipel736
Östen Bergstrand4
Nils V. E. Nordenmark3
Bertil Lindblad65
Gunnar Malmquist30
Erik Holmberg915
Tord Elvius12
Aina Elvius46
Per Lindblom
Hans Rickman101
Gösta Gahm88
Jesper Sollerman139

#48: Svante Arrhenius och livets utbredning genom världsrymden

Av David Dunér

Få intryck är så upplyftande, skrev Svante Arrhenius i Världarnas utveckling (1906), som då man en molnfri natt betraktar himlavalvet med dess tusenden av stjärnor. ”Då man sänder tanken bort till dessa i det oändliga fjärran glittrande ljus, kan man knappast undgå att fråga sig, om i deras omgifning finnas planeter liknande vår, som äro hemvist för organiskt lif.” På samma sätt som en ö i tropikerna med en underbar mångfald av liv, till skillnad från en ödslig ö i de arktiska trakterna, utövar de främmande världarna en helt annan dragningskraft på vår tanke om de har liv än om de bara är döda massor som svävar omkring i rymden.

Svante Arrhenius. Tekniska Museets ämbetsarkiv, okänd fotograf.

Denna fråga om livets utbredning genom världsrymden upptog fysikern och kemisten Svante Arrhenius (1859–1927) i flera populärvetenskapliga böcker, men också i vetenskapliga uppsatser. Arrhenius som beskrivits som den fysikaliska kemins grundare, tillika nobelpristagare i kemi 1903, var också en av grundarna av Svenska astronomiska sällskapet 1919 där han intog posten som vice ordförande. Men hans gärning tränger också in i vår tid. Han var den förste som beskrev växthuseffekten (1896), det vill säga hur koldioxiden i atmosfären stänger inne värmestrålningen. Tanken om atmosfärens betydelse för liv blir också en av huvudfrågorna för hans spekulationer rörande liv på andra planeter i vårt solsystem.

I sin bok Stjärnornas öden (1915) framlägger Arrhenius sin övertygelse att Venus har liv, en fuktig, ångande värld med frodig vegetation och primitivt liv. Han antar att medeltemperaturen på Venus var 47 grader och fuktigheten ”tre gånger så hög som i Kongo”. Utan tvivel täcktes därför, säger han, större delen av dess yta av sumpmarker. Där fanns troligen lägre stående former av liv, särskilt växter. Så småningom kommer emellertid temperaturen att sjunka, ”de täta molnen och dunklet skingras”, och när livet har slocknat på jorden, kommer högre växt- och djurformer där framträda.

Venus yta består enligt Arrhenius av sumpmarker påminnande om förhållanden vid tiden för stenkolslagrens bildande på jorden. Bild: Naracosaurus.

Föreställningen om kanaler på Mars tror Arrhenius inte på. Knappast någon annan planet i vårt solsystem skulle kunna vara hemvist för högre varelser än just vår jord. Men det är högst troligt, tillägger han, att det bland de otaliga solar som sänder sitt ljus till oss kretsar mörka kroppar som bebos av intelligenta varelser.

En av Arrhenius mest högtflygande tankar om liv i rymden, var den så kallade panspermiehypotesen, tanken att livet kunde spridas genom rymden likt frön i vinden. Tanken hade föresvävat redan Anaxagoras på 400-talet f.Kr. Kemisten Jöns Jacob Berzelius hade visat att meteoriter kunde innehålla organiskt material. På 1860-talet spekulerade Hermann Richter kring tanken att meteoriter skulle kunna bära med sig spår av utomjordiskt liv. År 1903 publicerade Arrhenius en artikel i den vetenskapliga tidskriften Die Umschau, där han förklarade hur mikroskopiskt liv kan spridas i rymden genom strålningstrycket från stjärnorna. Några år senare tar han upp frågan i Världarnas utveckling om hur livsfrön irrar omkring i världsalltets rymder, träffar planeter och när betingelserna är de rätta fyller dess yta med liv.

Schiaparellis karta över Marsytan (1888). Arrhenius förhåller sig kritisk till idén om kanaler på Mars, och menar att det är ”nog sangviniskt, att af de s. k. kanalernas förekomst sluta till att intelligenta väsen finnas på Mars. Många antaga ’kanalerna’ bero på synvillor.” Arrhenius, Världarnas utveckling (1906).

Arrhenius hypotes går ut på att det finns levande organismer, så små att strålningstrycket från solen kan driva ut dem i rymden. På 9000 år skulle de kunna nå vårt närmaste solsystem Alfa Centauri. Frön av lägre organismer strös beständigt ut från jorden och andra bebodda planeter. De flesta går ”döden till mötes i den kalla, oändliga, världsrymden”, men ett litet antal faller ned på himlakroppar med gynnsamma förhållanden och ger där upphov till en mångfald av levande varelser. Livet på andra bebodda världar skulle alltså sannolikt vara besläktad med de former som vi finner på jorden.

Diskussionen om att livet har spridits genom rymden har levt vidare alltsedan Arrhenius. Debatter har blossat upp i tolkningen av bland annat Murchinsonmeteoriten och meteoriten Allan Hills 84001. På senare tid har man också experimentellt visat att mikrobiskt liv, även så kallade björndjur, kan färdas och överleva i rymden. Kanske svävar Arrhenius livsfrön fortfarande där ute i världsrymden?