Bonus 1: Rune Fogelquist och Bifrost-observatorierna

Av Bengt Gustafsson

Rune Fogelquist (1924-2014) på trappan till huset i Börje någon gång på 50-talet. Okänd fotograf.

Vad var det för ett schabrak som någon slagit upp på gärdet mellan Bösslinge och Broby? Det såg ut som en toppluva i takpapp. Det tog inte lång tid innan vi fick veta av en klasskamrat i Börje skola, att det var en student inifrån Uppsala som hyrt in sig och ställt upp en stjärnkikare. Strax gick vi dit på besök. Han, Fogelquist hade ljus snedlugg och visade stolt sin skapelse, ett sex-tums spegelteleskop. Man skulle kika in från sidan i det. Men inte mycket syntes på himlen, det var ju mitt på dagen och mulet. Fogelquist ställde in kikaren på trädtopparna vid Brunnby. De kom nära och vispade fram och tillbaka i kikaren.

Så kom april 1957 och vår familj var i Värmland och hälsade på bekanta, och på kvällen såg vi en stor komet med yvig svans stå över åsarna vid Ekshärad. Jag fotograferade den med min gamla kamera. När vi kom hem såg vi i Upsala Nya Tidning att Fogelquist också hade tagit bilder. Men han hade upptäckt en svans till, åt motsatt håll. En ”anti-svans”.

Rune Fogelquists historiska bild av Arend-Roland-kometen från den 22 april 1957 där antisvansen var tydlig. Bilden togs med en dubbelanastigmat med 12 cm brännvidd och 2,5 cm öppning. Exponeringstiden var 1 timme. Antisvansen diskuterades senare av Gunnar Larsson-Leander vid Stockholms observatorium som, bland annat baserat på Fogelquists bilder, tolkade den som resultat av stoftrikt material från komethuvudet som koncentrerats i kometens banplan. Anti-svansar har senaste upptäckts även för andra kometer, till exempel komet Kohoutek 1973. Foto: Rune Fogelquist.

Sen flyttade Fogelquist sitt observatorium till Bälinge någon mil norrut. Jag fick en 70 mm refraktorlins i konfirmationspresent och byggde ett teleskopstativ i träslöjden och fick hjälp med monteringen av en farbror som var ingenjör med tillgång till verkstad. Jag fick tillstånd att ställa upp teleskopet i en tom kupol i Observatorieparken i Uppsala och jag och några skolkamrater började observera månen på jakt efter förändringar i månlandskapet. I parken träffade jag astronomiinstitutionens forskningsingenjör Bernt Malm som berättade om Bifrostobservatoriet som han och Fogelquist nu byggde på. De bjöd generöst ut mig som handräckning i bygget, och så kom det sig att jag åkte ut till bergknallen vid Karlberg strax väster om Bälinge kyrkby en kväll i veckan.

Bifrost-observatoriet i Bälinge. Till höger om stationsbyggnaden syns kupolerna för 15 cm-teleskopet och för Schmidt-teleskopet (som aldrig togs i bruk) samt längst till höger kupolen för 38 cm-teleskopet. Foto: Rune Fogelquist.

En kupol för Runes 15 cm-teleskop var redan färdig, en till var planerad för en Schmidt-kamera, men det stora projektet var ett 38 cm spegelteleskop. Optiken fanns sedan en tid – slipad av Runes kontakt i Tyskland med det passande namnet Lichtenknecker. Stommen till själva kupolen hade Rune och Bernt tiggt ihop – de satte en ära i att hålla kostnaderna nere genom omfattande ”fund-raising” av naturabidrag. Jag minns mest hur vi murade upp och inredde kupolbyggnaden av skorstenstegel, och när den var klar började inreda en stationsbyggnad. Mellan arbetspassen fikade vi och pratade. Rune och Bernt odlade en hjärtlig jargong med ett sofistikerat käftande som gjorde djupa intryck på mig som den uppfostrade gymnasist jag blivit. Rune brukade också förmedla något ur sin stora astronomiska kunskapsbank. Han berättade om sina systematiska studier av variabla stjärnor – Johan Kärnfelt som gått igenom arkivet efter honom har funnit mer än 1000 väldokumenterade observationer från 40- och 50-talen. Han berättade också om sin fotografiska atlas över norra stjärnhimlen, och förstås om sina observationer av Arend-Roland-kometen. Men han hade också tankar om framtida instrument och undersökningar, av planetariska nebulosors spektra, T-Tauri-stjärnor, kanske till och med galaxernas rödförskjutningar. Hans funderingar kring de senaste astronomiska upptäckterna och de stora kosmologiska frågorna kom att bli en stimulerande bas för mitt eget fortsatta astronomistudium, parallellt med Åke Wallenquists och Fred Hoyles böcker.

38-cm-teleskopet med spegel från Lichtenknecker tandemmonterades i ett senare skede med ett 60-cm-teleskop med spegel från Dany Cardoen i Belgien. Foto: Rune Fogelquist.

Så flyttade Rune 1977 till Mariestad. Observatoriet i Bälinge drevs vidare av Bernt Malm och Lars Lundin, och huvudinstrumentet fick en 60 cm spegel från USA. Men den verksamheten lades ner kring 2010 när arrendet på tomten gick ut. Rune satte upp det nya Bifrost-observatoriet i Lugnås utanför Mariestad tillsammans med likasinnade i Mariestads astronomiska klubb (MAK), som nu har ungefär 50 medlemmar. Observatoriet, som byggdes av donerat timmer, kom att bli en magnifik anläggning, med sex teleskop med spegeldiametrar om 25 cm eller mer, det största på 60 cm, samt en föreläsningssal. Det blev ett centrum för svensk amatörastronomi med årliga ”Träffar under stjärnorna”, med månadsmöten, visningar, och flera andra arrangemang. 

Betydelsen av Rune Fogelquists och MAK:s insatser sträcker sig långt. Från vetenskaplig synpunkt präglas de av teknisk uppfinningsrikedom (så var Fogelquist också till professionen patentingenjör), kreativ finansiering och systematiskt allvar. I en av sina många observationsjournaler slår han fast: ”Huvudregeln är att endast sådana ob[servationer] skall företas, som kan tänkas ha vetenskapligt intresse”. Men insatserna når långt utöver det rent astronomiska. De har bidragit till mångas kunskaper och intresse för naturvetenskap och teknik. ”Ett vetenskapligt resultat som inte populariseras finns inte”, är ett annat av Fogelquists yttranden. Trots den stränghet som kan utläsas ur meningar som dessa, fanns hos Fogelquist en okuvlig entusiasm – han tycktes drivas av en optimism som ofta präglades av munterhet och vitterhet. Genom sin personlighet kom han att fungera som en folkbildare av rang. 

***

En längre intervju med Fogelquist finns i Populär astronomi 2002. Många av hans funderingar publicerades i medlemsbladet Asterisken, ibland i poetisk form (se till exempel hans dikt om supersträngar, återgiven i Populär astronomi 2014).

#82: Svenska astronomiska sällskapet – hela listan

Av Dan Kiselman

Inget onödigt snack här. De flesta, kanske alla, astronomiintresserade är något av kalenderbitare och uppskattar listor, tabeller och kataloger.

Ordförandelängd

1919Karl Bohlin
1926Hugo von Zeipel
1936Östen Bergstrand
1942Nils V. E. Nordenmark
1953Bertil Lindblad
1958Gunnar Malmquist
1964Erik Holmberg
1972Tord Elvius
1986Aina Elvius
1990Per Lindblom
1996Hans Rickman
2000Gösta Gahm
2010Jesper Sollerman

Viceordförandelängd

1919Svante Arrhenius
1928Nils V. E. Nordenmark
1942Bertil Lindblad
1953Gunnar Malmquist
1958Bertil Lindblad
1965Åke Wallenquist
1968Per Olof Lindblad
1976Bengt Westerlund
1982Kerstin Lodén
1984Gunnar Darsenius
1988Kerstin Lodén
1992Hans Rickman
1996Kerstin Lodén
1998Peter Linde

Sekreterarlängd

1919Nils V. E. Nordenmark
1927Knut Lundmark
1934Gunnar Malmquist
1942Carl Schalén
1953Yngve Öhman
1958Jöran Ramberg
1959Per Olof Lindblad
1967Gunnar Darsenius
1984Kerstin Lodén
1988Kurt Sundewall
1996Dan Kiselman

Skattmästarlängd

1919Oscar Holtermann
1921Nils V. E. Nordenmark
1953Tord Elvius
1972Per Lindblom
1990Karin Wallin Norman
1994Peter Lindroos

Sällskapets tidskrifter

1920Populär astronomisk tidskrift
1968Astronomisk tidsskrift
(tills. med Norsk astronomisk selskap och
Astronomisk selskab (Danmark))
2000Astronomisk tidskrift
2001Populär Astronomi

Astronomdagar

1923Stockholm och Uppsala (“kongress”)
1925Stockholm och Lund (“kongress”)
1929Stockholm (“kongress”)
1958Uppsala
1959Lund
1962Stockholm
1964Göteborg
1966Uppsala
1969Lund
1972Stockholm
1999Stockholm
2001Göteborg
2003Lund
2005Uppsala
2007Kiruna
2009Stockholm
2011Göteborg
2013Lund
2015Uppsala
2017Kiruna
2019Stockholm
2021Växjö

Nordenmarkföreläsarna

1999Hans Olofsson
2001Hans Rickman
2003Bengt Gustafsson
2005Marie Rådbo
2007Ella Carlsson
2009Lars Bergström
2011Gösta Gahm
2013Maria Sundin
2015Nils Bergvall
2017Johan Kärnfelt
2019Gabriella Stenberg Wieser

Mottagare av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium

2009Assiye Süer
2010Frida Stenebo
2011Mikael Ingemyr
2012Robin Andersson
2013Elisabeth Werner
2014Anna Larsson
2015Josefine Nittler
2016Wictor Arthur
2017Cornelia Ekvall
2018Anna Olsson
2019Jennifer Andersson
2019Måns Holmberg

Mottagare av Anna-Lisa Wolds stipendium för framstående amatörastronomisk insats

1994Lennart Dahlmark
1996Rune Fogelquist
1997Sven O. Rehnlund
1998Jan Persson
1999Margareta Westlund
2000Rickard Billeryd
2006Jan Sandström
2009Roger Persson

Mottagare av Svenska astronomiska sällskapets medalj

1996Claes-Ingvar Lagerkvist:
första svenska kometupptäcktaren
2007Grzegorz Duszanowicz:
första upptäckten av en supernova från Sverige.

Ordförandenas citattävling

Det högsta antalet citeringar enligt Astrophysics data system för en vetenskaplig artikel med respektive ordförande som förstaförfattare. Data inhämtade 2019-10-27.

Karl Bohlin2
Hugo von Zeipel736
Östen Bergstrand4
Nils V. E. Nordenmark3
Bertil Lindblad65
Gunnar Malmquist30
Erik Holmberg915
Tord Elvius12
Aina Elvius46
Per Lindblom
Hans Rickman101
Gösta Gahm88
Jesper Sollerman139

#64: Nils Tamm och nova Cygni 1920

Av Gustav Holmberg

På kvällen den 20 augusti 1920 upptäckte den brittiske amatörastronomen W. F. Denning en ljusstark nova i stjärnbilden Svanen. Nyheten kablades ut och astronomer världen över observerade den ljusstarka stjärnan, så även i Sverige där Nils Tamm observerade den på kvällen den 24.

Nils Tamm (1876–1957) var vid den här tiden den ledande svenska amatörastronomen. Han hade precis byggt sitt Kvistabergs observatorium som var välförsett med instrument – framförallt en stor Zeissrefraktor som installerats sensommaren 1919 – och han hade dessutom spelat en roll vid grundandet av Svenska astronomiska sällskapet. Hans observationsjournaler, förvarade i familjen Tamms släktarkiv, vittnar om de goda kontakter han odlade med Uppsalaastronomerna som han både korresponderade med och träffade; på våren 1920 hade såväl Östen Bergstrand som Knut Lundmark och Bertil Lindblad besökt honom på Kvistaberg i olika omgångar.

På Kvistaberg utfördes olika slags observationer med den stora refraktorn med tillhörande spektroskop. Men det var inte bara det stora och exklusiva teleskopets styrka som gjorde det möjligt för Tamm att göra intresseväckande observationer. Han hade börjat fotografera större områden av stjärnhimlen med en vanlig amatörkamera placerad på en enklare montering som följde stjärnhimlen, och när han efter upptäckten av Nova Cygni gick igenom sitt plåtarkiv kunde han hitta en bild på novan tagen flera dagar före Dennings första observation. ”På ett par plåtar tagna med ett par av mina amatörkameror den 16 dennes på kvällen kl. 10t 25m MET. är novan synlig såsom en stjärna av omkr. 7e storleken!” skriver han entusiastiskt i sin observationsjournal den 24 augusti 1920 (Tamms enfas). Han meddelade förstås sin upptäckt till Uppsala observatorium. Därifrån kontaktade Knut Lundmark observatoriet i Köpenhamn som därefter skickade uppgifterna vidare ut i världen via astronomernas telegrambyrå.

Cirkuläret som tillkännagav Tamms observation av nova Cygni 1920. Foto: Gustav Holmberg.

På plåtarna syntes alltså novan tydligt när den fortfarande var på väg att stiga i ljusstyrka, en observation som var närmast unik – många novor hade vid den här tiden oftast observerats först då de nått maximal ljusstyrka. Upptäckten katapulterade Tamm till astronomins parnass. Nu hade han inte bara ett storstilat och nyinvigt observatorium som uppmärksammats i dagspressen och tillika varit med om att starta upp Svenska astronomiska sällskapet, nu hade han dessutom gjort astronomiska observationer som rönte internationell uppmärksamhet bland professionella astronomer.

Tamm fortsatte att observera stjärnhimlen med små kameror. Han utvecklade metoder för att jämföra bilder av stjärnhimlen tagna vid olika tillfällen för att hitta avvikelser genom en egenkonstruerad så kallad stereokomparator, ett hemmabygge delvis konstruerat av Meccanodelar (se bilden nedan). Dessa observationer bar frukt, och under 1930- och 1940-talen upptäckte han flera andra novor och tidigare okända variabla stjärnor på bilder tagna med en enkel amatörkamera. Han beskrev även den här patrullfotografiska metoden i boken Amatörastronomen: Handledning i observationskonst som han gav ut tillsammans med Uppsalaastronomen Åke Wallenquist.

Nils Tamm vid stereokomparatorn, delvis konstruerad av Meccanodelar. Foto: Nils Tamm/Släktföreningen Tham och Tamms arkiv.

Det magnifika observatoriet på Kvistaberg med dess fina refraktor under den stora kupolen kom sedan att doneras, tillsammans med en större summa medel för uppförandet av ännu större instrument, till Uppsala universitet. Men det var med de små amatörkamerorna och det betydligt mer anspråkslösa observatoriet med avdragbart tak istället för stor kupol, det han kallade det ”lilla observatoriet”, uppfört 1925, som Tamm gjorde flera av sina mest givande observationer.

Det lilla observatoriet på Kvistaberg, byggt 1925. I bakgrunden syns kupolen på det stora observatoriet. Foto: Nils Tamm/Släktföreningen Tham och Tamms arkiv.

Tamms upptäckter av novor och variabler visar att intressanta amatörobservationer alltså inte behöver extremt dyrbar instrumentering för att komma till stånd, utan kan ske med vanliga kameror och hemmabyggd utrustning. En sann amatörastronomisk dygd.

* * *

Artikeln bygger på arkivmaterial och bilder i Nils Tamms arkiv, förvarat i Släktföreningen Tham och Tamms arkiv, Riddarhuset, Stockholm. Bilderna publiceras med tillstånd av familjen Tamm.

#47: Åke Wallenquist (1904-1994)

Av Gunnar Welin

Åke Wallenquist växte upp i Västervik, där han redan som fjortonåring byggde ett eget teleskop. Han kom tidigt i kontakt med det nystartade Svenska astronomiska sällskapet, och bidrog redan i dess andra årgång till sällskapets Populär Astronomisk Tidskrift med en redogörelse för ett magnifikt norrsken som varit synligt i Västervik i mars 1920.

Åke Wallenquist fotograferad vid IAU:s generalförsamling i Zürich 1948. Foto:
University of Chicago Photographic Archive, apf6-04375, Special Collections Research Center, University of Chicago Library.

År 1922 började Wallenquist studera vid Uppsala universitet, och var ett par år senare med och startade Astronomiska föreningen i Uppsala. Studierna gick raskt undan och 1927 blev han fil. lic. i astronomi. Året efter kom han till det nederländska Bosschaobservatoriet i Lembang på Java (nuvarande Indonesien var då kolonin Nederländska Ostindien), där han blev kvar till 1935 och under tiden träffade sin blivande hustru Phine. Han sägs ha varit den första svenska astronom som observerat från södra halvklotet.

Från början var hans huvudintresse dubbelstjärnor, men det utvidgades till öppna stjärnhopar, och 1931 disputerade han i Uppsala på en avhandling om Messier 7. Senare i livet kom han att bland annat att ägna sig åt den stora galaxhopen i Berenikes hår, Comahopen.

Men Åke Wallenquists intressen spände över i stort sett alla astronomins områden. Bland solsystemets medlemmar var han särskilt intresserad av planeten Mars. Han var också med om fem vetenskapliga solförmörkelseexpeditioner, i Sverige 1927, 1945 och 1954, på Sumatra 1929 och i Brasilien 1947. Flera andra observatorier världen över tog också emot honom som observatör.

På två helt olika vis blev Åke Wallenquist av stor betydelse för svensk astronomi. Redan som skolpojke kontaktade han konstnären och privatastronomen Nils Tamm på Kvistaberg för goda råd inför ett eget teleskopbygge. De kontakterna fortsatte och ledde till en långvarig vänskap med den nästan 30 år äldre Tamm. När Tamm funderade på hur han bäst skulle kunna använda sina resurser för att gynna den svenska astronomin kom Åke Wallenquist med idén att donera hans privatobservatorium med tillhörande herrgård till Uppsala universitet. Så skedde, tillsammans med en bra summa pengar till bygget av ett större teleskop – som senare fördubblades genom ett statligt anslag. Staten bidrog även med en tjänst som observatorieföreståndare, naturligtvis för Åke Wallenquist, som innehade tjänsten från 1959 till sin pensionering 1970; observator vid Uppsalaobservatoriet blev han 1948.

Det stora teleskopet, Kvistabergsschmidten, var under planeringsstadiet världens näst största i sitt slag, men innan det stod färdigt 1963 hade ytterligare ett par något större kommit till. Tyvärr hann Nils Tamm aldrig uppleva dess fullbordan; han avled 1957. Tillsammans med ett mindre teleskop, det fotoelektriska T40, stod Kvistabergs observatorium för mycket av observationsarbetet vid Uppsalaobservatoriet, till dess den växande bebyggelsen i trakten och söder om Mälaren gjorde betingelserna mindre gynnsamma.

Wallenquist tillsammans med Ulf R. Johansson och Ants Sander vid Schmidt-teleskopet på Kvistaberg. Foto: Bertil Pettersson.

Åke Wallenquist var också flitig skribent i populär astronomi. Han skrev många böcker och tidningsartiklar i skiftande astronomiska ämnen, bland annat ”Under strecket” i Svenska Dagbladet. Den första boken skrevs på holländska, men kom 1938 i svensk version, På väg mot oändligheten. Många blivande astronomer hämtade inspiration ur hans böcker, skrivna på en tämligen torr och saklig prosa, men samtidigt med en känsla av att detta var viktiga och intressanta kunskaper. Det var nog främst den delen som ledde till att han 1960 tilldelades professors namn.

#19: Hur observatoriet i Uppsala fick en filial i Kvistaberg

Av Eric Stempels

Nils Tamm var målare utbildad vid konstakademin i Stockholm, men i hjärtat en mycket driven och självlärd astrofotograf som gjorde sig ett namn bland såväl amatörer som professionella astronomer. Han hade ett eget privat observatorium, med tillgång till de senaste och bästa fotoutrustningen. Vid observatoriet studerade han bland annat variabla stjärnor, och han upptäckte flera nya stjärnor av denna typ. Han upptäckte dessutom två novor 1936. Nils Tamm hade även ett brett kontaktnät i Stockholm och Uppsala, och fick redan tidigt tillträde till astronomins finrum genom att han blev invald i Svenska astronomiska sällskapets första styrelse 1919. Att sitta mellan renommerade professorer gjorde honom mycket glad och kanske också lite hedrad.

Nils Tamm vid sin refraktor 1919. Foto: Astronomiska institutionen, Uppsala.

Vid 67 år ålder började Nils Tamm fundera på hur hans samling astronomiska teleskop, fotografiska instrument, plåtar och böcker kunde bli till nytta även efter hans bortgång. Han var barnlös men hade ett stort välinvesterat kapital, samt ägde en mycket fin fastighet, Kvistaberg, belägen vid Mälaren i utkanten av Bro. I januari 1944 skrev Nils Tamm därför ett brev till sin vän och förtrogne Åke Wallenquist i Uppsala, där han presenterade ett förslag om att donera sina instrument, Kvistaberg liksom ett stort kapital, som han såg som en enhet, till Uppsala astronomiska observatorium. Nils Tamm var medveten om att förutsättningarna för astronomiska observationer från centrala Uppsala inte längre var optimala, och hoppades att Kvistaberg skulle kunna vara ett alternativ. Den första reaktionen från Uppsala var mycket positiv, och man föreslog initialt att hela observatorieverksamheten skulle flyttas till Kvistaberg.

Under våren av 1944 ritade Tamm flera konceptskisser till ett nytt och stort observatorium, ofta med tydlig inspiration av den neoklassiska stilen på sitt privatobservatorium, men också från Saltsjöbadens nyligen färdigställda observatorium. Dessutom blev Tamm tilldelad ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet, och promoverades den 31 maj 1944 för förtjänster inom astronomi, bland annat för hans systematiska letande efter variabla stjärnor och novor, och för utveckling av tillhörande observationstekniker. Några dagar tidigare, den 24 maj 1944, undertecknades gåvobrevet som överförde fastigheten och en del av Tamms kapital till Uppsala astronomiska observatorium.

Målning av Nils Tamm med hans vision av hur ett nytt observatorium på Kvistaberg skulle kunna ta sig ut. Foto: Eric Stempels/Uppsala universitet.

Att förflytta hela institutionen till Kvistaberg ansågs nu emellertid som alldeles för radikalt, och som ett första steg byggdes istället ett mindre Cassegrain-teleskop med tillhörande kupolbyggnad, vilken stod färdig redan 1950. Även ett mindre Schmidt-teleskop flyttades till Kvistaberg. Uppsalaastronomerna lyckades under tiden kompletterade donationen med statliga medel, och bestämde att ett nytt huvudinstrument skulle inrättas på Kvistaberg, och att detta skulle vara ett större Schmidt-teleskop med objektivprisma, en spegeldiameter på 135 cm och ett bildfält på cirka 4° x 4°. Bygget av huvudkupolen, inte i neoklassisk stil som Tamm föreställt sig men som ett funktionellt 50-talsbygge, påbörjades 1951 och instrumentet stod klart 1963. Nils Tamm fick tyvärr aldrig se det färdiga teleskopet – han gick bort 1957, kort efter att han bevittnade slipningen av primärspegeln i Uppsala. Tamms bostad blev därefter tjänstebostad för den nya föreståndaren Wallenquist, med övernattningsmöjligheter för observatörerna.

Observatoriet i Kvistaberg. Längst till höger, delvis skymd av träd, Tamms ursprungliga dom. I mitten Cassegrain-domen, uppförd 1950, och till vänster den stora domen för Schmidt-teleskopet, som stod klart 1963. Foto: Wikimedia commons/Annika Peterson.

Under perioden 1960-1980 användes Kvistaberg flitigt, i huvudsak för systematiska fotometriska och spektrofotometriska studier av stjärnor kring den norra galaktiska polen. Upptäckten hösten 1970 av utbrottet av V1057 Cyg, den andra stjärnan av FU Ori-typ som någonsin observerats, har en särskild plats i observatoriets annaler.
Bland svenska astronomer går den ofta under benämningen Welins stjärna efter upptäckaren Gunnar Welin. Fram till början av 00-talet har teleskopet också används för asteroidstudier, och ett femtiotal himlakroppar har upptäckts därifrån.

Kvistabergs observatorium är idag inte längre i aktivt bruk. Bostadshuset ägs numera av Bro kommun, som där bedriver dagverksamhet för äldre. I den stora Schmidtkupolen finns en liten utställning om Nils Tamm och astronomiska observationer under 1900-talet. Några gånger per år öppnas observatoriet för allmänheten.