#98: Ett julaftonsmöte

Av Johan Kärnfelt

Julafton 1948 hördes två herrar prata astronomi i radio. Båda var rikskändisar, men i helt olika gebit, och nu hade Sveriges radios redaktör sammanfört dem. Meningen var att de skulle samtala om stjärnor och vintergator, om himlarna där ovanför oss, och på så sätt skapa lite julstämning.

Inspelningen hade gjorts några dagar tidigare på observatoriet i Lund, och föreståndaren, astronomiprofessorn och kulturpersonligheten Knut Lundmark, var den ena samtalsparten. Vid hans sida satt Harry Martinson, vid tiden välkänd poet och författare, men ännu inte den litteräre rese han skulle erkännas som efter Aniara ett tiotal år senare.

Refraktorkupolen där inspelningen gjordes. Foto: Lunds observatorium.

Redaktören visste vad han gjorde. Både Lundmark och Martinson var känsliga för astronomins existentiella sidor, för det största frågorna; båda gav dessutom gärna uttryck för detta i sina skrifter. Dessutom var de bägge bekanta sedan tidigare. Men trots detta ville det sig inte riktigt. Samtalet ekar kallt och ödsligt från refraktorkupolen i Lund och någon julstämning lyckas de inte locka fram.

Vi vet från ett bevarat brev att Lundmark själv var mycket missnöjd med resultatet. Efter nyåret skrev han till Radiotjänst och menade att de bägge gjort ”ett mycket sorgligt intryck”, att allt gick på tok för långsamt och att inspelningen borde ha tagits om. (Detta ändrade emellertid inte hans uppskattning av Martinson, och det två skulle fortsätta hålla kontakten genom åren.) Men hur illa det egentligen var lämnar jag till läsaren att avgöra själv. Inslaget, eller iallafall större delen av det, finns bevarat i Sveriges radios arkiv (klicka här). Lundmark känns igen på sin norrländska dialekt (han var född i Älvsbyn), och Martinson på sin Blekingska (Jämshög). När vi kommer in i samtalet ställer Martinson precis en fråga om avståndet till stjärnan Vega.

Vega, huvudstjärna i stjärnbilden Lyran, är den femte ljusaste stjärnan på himlen och befinner sig på ungefär 25 ljusårs avstånd. Foto: Wikimedia commons/Stephen Rahn.

#97 F-stjärneprojektet och ESO

Av Dan Kiselman

Den 4 december 1996 hölls en ceremoni vid byggplatsen för Very Large Telescope (VLT) i Chile. För att högtidlighålla underskriften av ett nytt avtal mellan European Southern Observatory (ESO) och värdlandet murades en tidskapsel in i en av teleskopbyggnaderna. Varje medlemsland i ESO fick deponera en vetenskaplig artikel i kapseln. Sverige valde The chemical evolution of the galactic disk från 1993, med författarna Bengt Edvardsson (Uppsala), Johannes Andersen (Köpenhamn), Bengt Gustafsson (Uppsala), David Lambert (Austin, Texas), Poul Erik Nissen (Århus) och Jocelyn Tomkin (Austin). Artikeln, som gått under arbetsnamnet BDP (för Big Disk Paper) var resultatet av ett i många avseenden tungt forskningsprojekt där 189 stycken stjärnor av soltyp genomgått en detaljerad kemisk analys.

Från vänster: Den gamla vaktmästarbostaden vid Astronomiska observatoriet i Uppsala tjänade som stjärnatmosfärshus under 1980-talet, Bengt Gustafsson (1987), Bengt Edvardsson (1989). Foton: Dan Kiselman.

Förutsättningarna för att sätta i gång det hela var å ena sidan de teoretiska verktyg som under många år utvecklats i Uppsala under Bengt Gustafssons ledning. Bland dessa stod datorprogrammet MARCS i centrum. MARCS beräknar hur tryck, temperatur och andra parametrar varierar med djupet i stjärnatmosfären givet en viss effektiv temperatur, tyngdacceleration och grundämnessammansättning. Den resulterande modellen kan sedan användas för att beräkna hur stjärnans spektrum borde se ut. När detta jämförs med ett observerat spektrum kan man härleda grundämneshalter och andra egenskaper hos stjärnan.

Coudé Auxiliary Telescope (CAT) vid ESO 1990. Foto: Dan Kiselman.

Samtidigt hade nya teleskop och instrument tillkommit – projektet initierades när ESO:s nya högupplösande spektrograf CES installerades i början av 1980-talet. CES var stor som ett rum (den gick att gå in i den). Den byggdes för ESO:s dåvarande flaggskepp, 3,6 m-teleskopet, men kunde också matas med ljus från ett mindre filialteleskop på 1,4 m kallat CAT. På så vis kunde den stora spektrografen komma till nytta även när jätteteleskopet sysslade med annat. Medarbetarna från Texas bidrog med observationer från McDonald-observatoriet på norra halvklotet.

Stjärnorna valdes ur fotometriska kataloger och var av solens temperatur och hetare (alltså i huvudsak av spektralklass F). Urvalet gjordes för att få med ett spann av åldrar och halter av tunga grundämnen (metalliciteter). En poäng med dessa F-stjärnor är att fysiken i deras atmosfärer – där spektrallinjerna bildas – inte är alltför olik solens. Solen kunde därför vara referensstjärna och alla grundämneshalter bestämdes relativt denna, varvid systematiska fel kunde hållas nere. En annan poäng är att F-stjärnorna är någorlunda långlivade och har konvektiva höljen. Därför fungerar de som arkeologiska prover som i sina yttre delar behåller och visar upp sammansättningen av den interstellära gas varur de bildats.

Sex av de analyserade grundämnena jämförda med järn med solen som nollpunkt. Varje stjärna är en punkt. Nickel (längst ned) verkar följa järn medan de andra är relativt sett vanligare vid lägre järnhalter (längre tillbaka i tiden). Vintergatsdiskens produktion av syre (högst upp) kom alltså i gång snabbare – tunga stjärnor som utvecklas fort tillverkade detta ämne. Bild: ESO.

Observationsdata samlades åren 1982-88. Sedan måste spektrallinjernas styrka mätas upp och med hjälp av de teoretiska modellerna översättas till halter för tretton olika grundämnen. För detta skulle modellerna utvecklas och förfinas så långt det bara gick, vilket tog några år. Det hela kompletterades med uppskattningar av stjärnornas åldrar ur fotometrin samt deras banor i galaxen. Därmed skapades ett stort dataset för stjärnor i Vintergatans skiva vars historia nu kunde börja utforskas. Hur hade det gått till när generationer av olika slags supernovor och stjärnvindar successivt berikat gasen med tunga grundämnen? I förlängningen betyder det att vi får reda på varifrån atomerna vi är byggda av egentligen kommer.

För F-stjärneprojektet var förstås ESO:s resurser avgörande. Det Europeiska sydobservatoriet är en framgångshistoria där Sverige från början spelade en ledande roll. Redan 1954 hölls ett europeiskt möte som ledde till ett upprop om att ett observatorium borde byggas i Sydafrika. Konventionen om ESO skrevs under 1962 av fem länder: Belgien, Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Sverige. 1963 beslutades att man skulle bygga i Chile istället för Sydafrika eftersom observationsförhållandena i Anderna visat sig vara klart bättre. Svenska astronomers erfarenhet från Australien (Bengt Westerlund) och Sydafrika (Jöran Ramberg), gav utdelning i form av topposter inom ESO. Numera är Sverige bara ett av sexton medlemsländer och står för knappt 3 % av budgeten.

Underskrifterna från 1954 års möte i Leiden där fröet till ESO såddes. Bertil Lindblad var ordförande och från Sverige deltog även Knut Lundmark och Gunnar Malmquist.

För ESO:s nuvarande stora teleskop och högeffektiva instrument är inte längre projekt av det här beskrivna F-stjärneprojektets typ så märkvärdiga. Än mindre så för kommande faciliteter. Men på sin tid var det en monumental bedrift, passande att muras in i VLT. Men inte för att glömmas bort! Artikeln är fortfarande den astronomiska forskningsartikel med svensk försteförfattare som har störst antal citeringar : 1818 i skrivande stund enligt ADS, varav 31 under 2019.  

ESO:s successiva flaggskepp genom historien och i framtiden. Medurs från övre vänstra hörnet: Kupolen för 3,6 m-teleskopet med det lilla CAT (Foto: ESO). Very Large Telescope (VLT) med fyra stycken 8 m-teleskop (Foto: G. Hüdepohl (atacamaphoto.com)/ESO) . Atacama Millimetre/submillimetre Array (ALMA), 66 radioteleskop i samarbete med USA och Japan (Foto: ESO/C. Malin). Extremely Large Telescope (ELT) som med 39 m blir störst i världen när det slår upp sitt öga mot himlen 2025. (Bild: ESO/L. Calçada)

#93: Anita Sundman och kosmologernas bilder av världen

Av Daniel Helsing

Anita Sundmans Universum sett från en annan plats: Kosmologernas bilder av världen från 1995 är en lite bortglömd pärla i den svenska populärvetenskapliga litteraturen. Sundman disputerade i astronomi vid Stockholms universitet 1974 och var verksam där som lärare och forskare fram till sin bortgång. Hon var även målare och populärvetenskaplig författare. Utöver Universum sett från en annan plats, vars omslag pryds av en av hennes akvareller, skrev hon en biografi över Lundaastronomen Knut Lundmark (Den befriade himlen: Ett porträtt av Knut Lundmark, 1988) och artiklar i tidskrifter som Populär Astronomi och Forskning & Framsteg.

Anita Sundman (till höger) tillsammans med Margareta Malmort. Foto: Alexis Brandeker.

Universum sett från en annan plats handlar om hur kosmologer genom tiderna har försökt föreställa sig världsalltet och skapat bilder av universum. ”Bilder” är här inte bara en metafor. Sundman intresserar sig för konkreta representationer av olika slag – teckningar, målningar, mekaniska modeller, fotografier och kartor. Kapitlen är i regel centrerade kring en forskare, ett projekt eller en frågeställning. I kapitel 2, exempelvis, får vi stifta bekantskap med James Ferguson, en fattig vallpojke och autodidakt från Skottland som började konstruera mekaniska modeller av solsystemet och sedan reste runt i Europa på populära föreläsningsturnéer. I kapitel 3 får vi följa konstruktionen av det stora, sedermera världsberömda Vintergatspanoramat i Lund i början av 1950-talet, under ledning av Knut Lundmark. I de efterföljande kapitlen möter vi bland annat Thomas Wright och hans märkliga och vackra bilder i An Original Theory or New Hypothesis of the Universe (1750), Jacobus Cornelius Kapteyn och hans matematiska diagram över Vintergatans struktur, och frågor om vad 1900-talets landvinningar inom astrofysiken betyder för samtidens bilder av universum.

Det som gör att Universum sett från en annan plats har ett bestående värde är inte minst Sundmans författarröst och de perspektiv hon väcker. Med ett på samma gång underfundigt, tillgängligt och poetiskt språk förmedlar hon inkännande kosmologernas visioner av världen och ställer samtidigt grundläggande frågor om vad det egentligen är vi gör när vi skapar bilder av universum. Redan i bokens inledande mening fångar hon det paradoxala i våra försök att representera världsalltet: ”Det är visserligen omöjligt att se universum från en annan plats, men det hindrar inte att man måste försöka” (s. 7). Sundman tar här fasta på att vi lever mitt i det universum vi försöker representera. Detta leder henne till en medvetenhet om bildernas historiska dimensioner. När vi skapar bilder gör vi det utifrån de metaforer, de föreställningar och de data som är tillgängliga för oss. Samtidigt framhåller hon att försöken att se universum från en annan plats är oundgängliga. Bilderna ger vetenskapen liv: ”Ekvationer, tabeller, resonemang må fylla de vetenskapliga publikationerna, men det som stannar i medvetandet är bilderna” (s. 130). Bilderna sporrar vår fantasi och gör oss kreativa, och genom dem lär vi oss mer om universum.

Historiemedvetenheten leder henne också till fruktbara perspektiv på förhållandet mellan naturvetenskapen och allmänkulturen. Även om naturvetenskap och allmänkultur skiljer sig åt i vissa avseenden vill Sundman hellre fokusera på det som förenar dem. ”Bilden av universum”, säger hon i det avslutande kapitlet, ”är en frukt av gränsområdet – det fält där de två språken når varandra och lånar ord och bilder av varandra” (s. 153). Sundmans diskussioner pekar inte bara på betydelsen av fortsatt korsbefruktning och samarbete över gränserna – de illustrerar också vikten av välskriven och reflexiv populärvetenskaplig litteratur.

#86: Knut Lundmark

Av Johan Kärnfelt

Under sin postdocvistelse vid Mount Wilson-observatoriet i USA vid början av 1920-talet hade Knut Lundmark tillgång till det berömda Hooker-teleskopet som med sin 2,5-meterspegel var tidens största teleskop. Teleskoptiden var dyrbar och måste användas så effektivt som möjligt för att göra de observationer som krävdes för hans forskning och i förlängningen för hans vidare meritering. Trots detta tog han sig en natt tid till att försöka fotografera en sydlig stjärnhop som August Strindberg tidigare snöat in på. Han var tvungen att köra ner det gigantiska teleskopet ända till horisonten, för att få in NGC 6192 i sökaren, och detta för att avgöra om det kors, som John Herschel en gång tyckte sig ha sett, och som Strindberg menat var ett tecken från gud, fanns på riktigt. Dessvärre stod stjärnhopen för lågt och var därmed bortom räckhåll för teleskopet. (Mer om denna historia på Cassiopeia-bloggen.)

Skissen som Strindberg sett en kopia av återfinns i John Herschels Results of astronomical observations made during the years 1834, 5, 6, 7, 8, at the Cape of Good Hope (1847, plansch V). Som framgår tyckte sig Herschel se ett kors inskrivet i en cirkel.

Episoden är typisk för det rastlösa sinne som var Lundmarks. Under hela hans karriär, från studentåren i Uppsala till professuren i Lund, var han febrilt sysselsatt med så mycket annat än det egentliga forskningsarbetet: han var Strindbergfantast, skrev en biografi om honom och var med och startade Strindbergsällskapet; han var en populärvetenskaplig gigant och skrev ett oöverskådligt antal artiklar, essäer och böcker där han förmedlade de astronomiska landvinningarna till de fåkunniga; han åkte på långa föreläsningsturnéer, pratade återkommande i radio och startade diverse sällskap och föreningar. Dessutom levererade han ett bidrag till en tävling om bästa filmmanus där han försökte skildra Tycho Brahes och Giordano Brunos tid. Och mycket, mycket annat. Men vid sidan av vad som tycks vara ett heltidsarbete, var han också en framgångsrik forskare, i den svenska traditionen en av de internationellt mest framträdande. Hur hans tid räckte till är en gåta.

Knut Lundmark. Foto: knutlundmark.se.

Som forskare var det främst frågan om spiralnebulosornas status som intresserade honom. Var de som majoriteten av världens forskare vid början av seklet tänkte sig lokala objekt i det enda stjärnsystem som utgjorde universum, eller var de avlägsna stjärnsystem och i samma storleksordning som vår egen Vintergata (galaxer som vi säger idag)? Lundmark satsade tid och prestige på den senare positionen, vilket med tiden också skulle visa sig vara ett klokt val. Redan i sin doktorsavhandling från 1920 argumenterade han för att Andromeda-nebulosan (M31) låg långt utanför Vintergatan, något som Edwin Hubble senare kunde slå fast med hjälp av nämnda Hooker-teleskop. Några år senare kunde ha visa, låt vara på rätt svajiga grunder, att spiralnebulosorna tycktes avlägsna sig från oss, vilket han tolkade i relation till idéer om universums expansion. Även här skulle Hubble, återigen med hjälp av Hooker-teleskopet, bli det som en gång för alla slog fast universums expansion. Ytterligare några år senare, och efter vistelsen på Mount Wilson, skrev han en avgörande artikel som tog strid med Adriaan van Maanens forskning som entydigt tycktes visa att spiralnebulosorna var lokala objekt, något som Lundmark nu kunde avvisa.

1924, fem år innan Hubble publicerade sitt berömda diagram som visar på universums expansion, publicerade Lundmark en egen variant. Han tyckte sig då se att spiralnebulosornas radialhastigheter ökar med avståndet, men osäkerheter i material och metod gjorde hans slutsats mer beskedlig: ”Plotting the radial velocity against these relative distances […], we find that there may be a relation between the two quantities, although not a very definite one.”

Det var detta arbete vid den internationella forskningsfronten som tillslut, och efter ett rätt brutalt överklagande, landade honom professuren i Lund. Som statlig ämbetsman skulle han med tiden tappa taget om forskningen; administration, undervisning och handledning tog förstås mycket tid, men så gjorde också hans allt mer utåtriktade verksamhet. Idag är han lika mycket ihågkommen som den banbrytande forskare han en gång var som den kulturpersonlighet han med tiden blev. För svensken i allmänhet var han utan tvekan den mest kände och uppskattade av alla naturforskare i sin generation.

#82: Svenska astronomiska sällskapet – hela listan

Av Dan Kiselman

Inget onödigt snack här. De flesta, kanske alla, astronomiintresserade är något av kalenderbitare och uppskattar listor, tabeller och kataloger.

Ordförandelängd

1919Karl Bohlin
1926Hugo von Zeipel
1936Östen Bergstrand
1942Nils V. E. Nordenmark
1953Bertil Lindblad
1958Gunnar Malmquist
1964Erik Holmberg
1972Tord Elvius
1986Aina Elvius
1990Per Lindblom
1996Hans Rickman
2000Gösta Gahm
2010Jesper Sollerman

Viceordförandelängd

1919Svante Arrhenius
1928Nils V. E. Nordenmark
1942Bertil Lindblad
1953Gunnar Malmquist
1958Bertil Lindblad
1965Åke Wallenquist
1968Per Olof Lindblad
1976Bengt Westerlund
1982Kerstin Lodén
1984Gunnar Darsenius
1988Kerstin Lodén
1992Hans Rickman
1996Kerstin Lodén
1998Peter Linde

Sekreterarlängd

1919Nils V. E. Nordenmark
1927Knut Lundmark
1934Gunnar Malmquist
1942Carl Schalén
1953Yngve Öhman
1958Jöran Ramberg
1959Per Olof Lindblad
1967Gunnar Darsenius
1984Kerstin Lodén
1988Kurt Sundewall
1996Dan Kiselman

Skattmästarlängd

1919Oscar Holtermann
1921Nils V. E. Nordenmark
1953Tord Elvius
1972Per Lindblom
1990Karin Wallin Norman
1994Peter Lindroos

Sällskapets tidskrifter

1920Populär astronomisk tidskrift
1968Astronomisk tidsskrift
(tills. med Norsk astronomisk selskap och
Astronomisk selskab (Danmark))
2000Astronomisk tidskrift
2001Populär Astronomi

Astronomdagar

1923Stockholm och Uppsala (”kongress”)
1925Stockholm och Lund (”kongress”)
1929Stockholm (”kongress”)
1958Uppsala
1959Lund
1962Stockholm
1964Göteborg
1966Uppsala
1969Lund
1972Stockholm
1999Stockholm
2001Göteborg
2003Lund
2005Uppsala
2007Kiruna
2009Stockholm
2011Göteborg
2013Lund
2015Uppsala
2017Kiruna
2019Stockholm
2021Växjö

Nordenmarkföreläsarna

1999Hans Olofsson
2001Hans Rickman
2003Bengt Gustafsson
2005Marie Rådbo
2007Ella Carlsson
2009Lars Bergström
2011Gösta Gahm
2013Maria Sundin
2015Nils Bergvall
2017Johan Kärnfelt
2019Gabriella Stenberg Wieser

Mottagare av Rosa Tengborgs ungdomsstipendium

2009Assiye Süer
2010Frida Stenebo
2011Mikael Ingemyr
2012Robin Andersson
2013Elisabeth Werner
2014Anna Larsson
2015Josefine Nittler
2016Wictor Arthur
2017Cornelia Ekvall
2018Anna Olsson
2019Jennifer Andersson
2019Måns Holmberg

Mottagare av Anna-Lisa Wolds stipendium för framstående amatörastronomisk insats

1994Lennart Dahlmark
1996Rune Fogelquist
1997Sven O. Rehnlund
1998Jan Persson
1999Margareta Westlund
2000Rickard Billeryd
2006Jan Sandström
2009Roger Persson

Mottagare av Svenska astronomiska sällskapets medalj

1996Claes-Ingvar Lagerkvist:
första svenska kometupptäcktaren
2007Grzegorz Duszanowicz:
första upptäckten av en supernova från Sverige.

Ordförandenas citattävling

Det högsta antalet citeringar enligt Astrophysics data system för en vetenskaplig artikel med respektive ordförande som förstaförfattare. Data inhämtade 2019-10-27.

Karl Bohlin2
Hugo von Zeipel736
Östen Bergstrand4
Nils V. E. Nordenmark3
Bertil Lindblad65
Gunnar Malmquist30
Erik Holmberg915
Tord Elvius12
Aina Elvius46
Per Lindblom
Hans Rickman101
Gösta Gahm88
Jesper Sollerman139

#65: Lundmark och Johnson mot solförmörkelsen

Av Jesper Sollerman

Knut Lundmark förtjänar naturligtvis en egen blogg i detta jubileum, bland annat för sina bidrag till förståelsen av galaxerna och universums expansion, men även för sin stora populärvetenskapliga gärning. Här vill vi uppmärksamma den fantastiska bilden ovan där man kan se Knut Lundmark, till vänster, förbereda sig för en flygning i samband med solförmörkelsen 1954. Till höger står Lundmarks assistent och privatsekreterare Martin Johnson, som även var flygentusiast. Förmörkelser var viktiga saker för astronomerna på den tiden, och detta har vi tidigare diskuterat.

Vad som är mindre känt i astronomiska sammanhang är kanske att Martin Johnson (1930-2011) senare bytte bana och blev psykolog, och så småningom Europas förste professor i parapsykologi – i holländska Utrecht. Johnsons inställning till parapsykologi var för övrigt kritiskt ifrågasättande, och han menade att parapsykologiska fenomen måste tåla vetenskapliga experiment.

Jag minns hur jag själv som yngre tonåring lyckades få fatt i parapsykologiprofessorns postadress i Holland och skickade ett brev till honom (detta var långt före internet). Svaret kom så småningom med många handskrivna sidor på tunt flygpostpapper, där Johnson bland annat tipsade om olika utbildningar.  Han var – liksom Lundmark – från Norrland (Lundmark från Älvsbyn, Johnson från Malå) och hade tagit till sig naturvetenskapen via korrespondenskurser, vilket han generöst berättade om för en okänd ungdom. I efterhand har jag förstått att Johnson själv på liknande sätt kontaktade Nobelpristagaren i fysik Manne Siegbahn i sina tidiga tonår, och just på det sättet inspirerades att studera vidare. Kanske var det därför han tog sig tid att skriva ett så långt svar på mina frågor.

I början av 1950-talet grundade Johnson, tillsammans med Lundmark, den tvärvetenskapliga och populärvetenskapliga tidskiften Värld och Vetande. Det var kanske den första tvärvetenskapliga och populärvetenskapliga tidskiften i Sverige och illustrerar  ytterligare Knut Lundmarks närmast ohejdat breda intresse. Lundmark var själv huvudredaktör fram till sin död 1958, medan Johnson senare tog på sig den rollen under 15 år. Värld och Vetande lades ner 1998.

Solförmörkelsen 1954 lyckades de båda följa från en av försvarets  B3:or som lyfte från Halmstad och prickade totaliteten strax öster om Öland.

#64: Nils Tamm och nova Cygni 1920

Av Gustav Holmberg

På kvällen den 20 augusti 1920 upptäckte den brittiske amatörastronomen W. F. Denning en ljusstark nova i stjärnbilden Svanen. Nyheten kablades ut och astronomer världen över observerade den ljusstarka stjärnan, så även i Sverige där Nils Tamm observerade den på kvällen den 24.

Nils Tamm (1876–1957) var vid den här tiden den ledande svenska amatörastronomen. Han hade precis byggt sitt Kvistabergs observatorium som var välförsett med instrument – framförallt en stor Zeissrefraktor som installerats sensommaren 1919 – och han hade dessutom spelat en roll vid grundandet av Svenska astronomiska sällskapet. Hans observationsjournaler, förvarade i familjen Tamms släktarkiv, vittnar om de goda kontakter han odlade med Uppsalaastronomerna som han både korresponderade med och träffade; på våren 1920 hade såväl Östen Bergstrand som Knut Lundmark och Bertil Lindblad besökt honom på Kvistaberg i olika omgångar.

På Kvistaberg utfördes olika slags observationer med den stora refraktorn med tillhörande spektroskop. Men det var inte bara det stora och exklusiva teleskopets styrka som gjorde det möjligt för Tamm att göra intresseväckande observationer. Han hade börjat fotografera större områden av stjärnhimlen med en vanlig amatörkamera placerad på en enklare montering som följde stjärnhimlen, och när han efter upptäckten av Nova Cygni gick igenom sitt plåtarkiv kunde han hitta en bild på novan tagen flera dagar före Dennings första observation. ”På ett par plåtar tagna med ett par av mina amatörkameror den 16 dennes på kvällen kl. 10t 25m MET. är novan synlig såsom en stjärna av omkr. 7e storleken!” skriver han entusiastiskt i sin observationsjournal den 24 augusti 1920 (Tamms enfas). Han meddelade förstås sin upptäckt till Uppsala observatorium. Därifrån kontaktade Knut Lundmark observatoriet i Köpenhamn som därefter skickade uppgifterna vidare ut i världen via astronomernas telegrambyrå.

Cirkuläret som tillkännagav Tamms observation av nova Cygni 1920. Foto: Gustav Holmberg.

På plåtarna syntes alltså novan tydligt när den fortfarande var på väg att stiga i ljusstyrka, en observation som var närmast unik – många novor hade vid den här tiden oftast observerats först då de nått maximal ljusstyrka. Upptäckten katapulterade Tamm till astronomins parnass. Nu hade han inte bara ett storstilat och nyinvigt observatorium som uppmärksammats i dagspressen och tillika varit med om att starta upp Svenska astronomiska sällskapet, nu hade han dessutom gjort astronomiska observationer som rönte internationell uppmärksamhet bland professionella astronomer.

Tamm fortsatte att observera stjärnhimlen med små kameror. Han utvecklade metoder för att jämföra bilder av stjärnhimlen tagna vid olika tillfällen för att hitta avvikelser genom en egenkonstruerad så kallad stereokomparator, ett hemmabygge delvis konstruerat av Meccanodelar (se bilden nedan). Dessa observationer bar frukt, och under 1930- och 1940-talen upptäckte han flera andra novor och tidigare okända variabla stjärnor på bilder tagna med en enkel amatörkamera. Han beskrev även den här patrullfotografiska metoden i boken Amatörastronomen: Handledning i observationskonst som han gav ut tillsammans med Uppsalaastronomen Åke Wallenquist.

Nils Tamm vid stereokomparatorn, delvis konstruerad av Meccanodelar. Foto: Nils Tamm/Släktföreningen Tham och Tamms arkiv.

Det magnifika observatoriet på Kvistaberg med dess fina refraktor under den stora kupolen kom sedan att doneras, tillsammans med en större summa medel för uppförandet av ännu större instrument, till Uppsala universitet. Men det var med de små amatörkamerorna och det betydligt mer anspråkslösa observatoriet med avdragbart tak istället för stor kupol, det han kallade det ”lilla observatoriet”, uppfört 1925, som Tamm gjorde flera av sina mest givande observationer.

Det lilla observatoriet på Kvistaberg, byggt 1925. I bakgrunden syns kupolen på det stora observatoriet. Foto: Nils Tamm/Släktföreningen Tham och Tamms arkiv.

Tamms upptäckter av novor och variabler visar att intressanta amatörobservationer alltså inte behöver extremt dyrbar instrumentering för att komma till stånd, utan kan ske med vanliga kameror och hemmabyggd utrustning. En sann amatörastronomisk dygd.

* * *

Artikeln bygger på arkivmaterial och bilder i Nils Tamms arkiv, förvarat i Släktföreningen Tham och Tamms arkiv, Riddarhuset, Stockholm. Bilderna publiceras med tillstånd av familjen Tamm.

#51: Knut Lundmark och solförmörkelserna

Av Ulf R. Johansson

Knut Lundmark, astronomiprofessorn i Lund, var en pionjär på många plan (galaxvärlden, universums expansion, mörk materia, supernovor med mera) – inklusive i det som vi i dag kallar outreach, att forskare populariserar sin vetenskap. Han var även pionjär på ett annat vis, genom sina flygobservationer av de totala solförmörkelserna 1945 och 1954. Solförmörkelser kom på ett märkligt sätt att rama in Lundmarks astronomiska liv. Redan som 25-åring var han på plats 1914 i Österforse, Ångermanland för att som assistent hjälpa sin välgörare Östen Bergstrand, professor i Uppsala.

Vetenskapsakademiens expedition till Ångermanland vid solförmörkelsen 1914. Lundmark står längst till vänster. Intill honom står Andrea Lindstedt och Karl Bohlin. Längst till höger står Östen Bergstrand. Foto: Östen Bergstrands arkiv, Uppsala universitetsbibliotek.

Att Lundmark senare i livet kom att fascineras av dessa himlafenomen var inte så konstigt: Som populärvetenskapare insåg han snart att solförmörkelser utgjorde en effektiv pedagogisk ingång till ett vidgat astronomiskt intresse hos den bildade allmänheten. Båda de totala solförmörkelserna 1945 och 1954 – bägge synliga i Sverige – lockade fram populärvetaren Lundmark, bevisat av de bägge skrifterna Solförmörkelser förr och nu (1945) och Dagmörkret över Sydsverige den 30 juni 1954 (1954) – den senare boken kom ut i två upplagor och såldes i drygt 11 000 ex, en bästsäljare för sin tid.

Solförmörkelsen 1954 var en stor begivenhet och den följdes av tusentals svenskar, många av dem med hjälp av specialtillverkade förmörkelseglasögon. Foto: Bohusläns museum.

I sin bok 1945 tvekar för övrigt inte Lundmark att utpeka Uppsala-expeditionen till Österforse 1914 som den främsta av de fyra svenska expeditionerna. Flera fotografier togs och Östen Bergstrand kunde så småningom, tack vare dessa bilder, famna solkoronans form i rymden. I boken citeras några dagboksanteckningar ”av en deltagare i den Bergstrandska expeditionen” – det kan inte vara någon annan än Lundmark själv som fört pennan.

Solförmörkelsen 30 juni 1954 följde Lundmark själv från ett flygplan tillsammans med sin nära förtrogne Martin Johnson (mer om honom i ett senare inlägg). De bägge följde förmörkelseförloppet från en B3:a, utgående från flygflottiljen i Halmstad. Flygspaningen, om uttrycket tillåts, avrapporterade Lundmark i årsboken Cassiopeia, där han påpekar att projektet kunde genomföras tack vare regeringens och flygvapnets tillmötesgående. Under drygt tre timmar följdes centrallinjen från Jönköping till Oskarshamn och ut över Öland. Marschhöjden låg på 1800 meter, klart över de moln som omöjliggjorde många svenskars intryck. De märkte att det blev mörkt och kallare – men såg ingenting. I skånska Höör kunde jag själv som smågrabb se den partiella delen genom molngliporna.

En division flygande tunnan uppsända från F6 i Karlsborg passerar framför solen vid totaliteten under förmörkelsen 1954. Foto: Karlsborgs fästningsmuseum.

Lundmark noterar förvisso intressanta skillnader mellan koronas utseende 1945 och 1954, men så mycket vetenskap blev det inte av detta. Lundmark berättar i stället hur djupt påverkad han blev av upplevelsen, särskilt den vackra diamantringsfenomenet som förde professorns tankar till skaparorden: – Varde ljus! Han skriver: ”[…] egendomligt nog har man någon gång klandrat mig för mina utgjutelser över de skönhetssyner jag erfarit i samband med mina solförmörkelseiakttagelser. Hur man nu skall vara inrättad för att klandra någon annan människas skönhetsintryck, det begriper jag ej, och inte önskar jag heller forska i sådana organiska företeelsers invärtes byggnad.”

#34: Svenska namn i rymden

Av Dan Kiselman

Christer Fuglesang under sitt första rymduppdrag 2006. Foto: ESA/NASA

Vem är den mest berömda svensken i rymden?  Hittills är det bara Christer Fuglesang som varit där och därmed vunnit berömmelse. (När Jessica Meir gjort sin rymdfärd blir de två om det.) Men det finns andra sätt att bli så berömd att ens namn lever vidare även när man själv är bortglömd. Bland svenska astronomer är tveklöst Anders Celsius nummer ett i kändisskap. Men då för sin temperaturskala, som ju mest används på jorden. Dessutom faller han utanför vår 100-årsram.

Ett klassiskt sätt för en astronom att bli berömd är att upptäcka en komet. Det finns en enda svensk kometupptäckare, och han har tre kometer: P/1996 R2 (Lagerkvist), C/1996 R3 (Lagerkvist)  och 308P/Lagerkvist-Carsenty. Men för att bli riktigt berömd måste ens komet ställa till med något sensationellt. Och det har ingen ”svensk” komet gjort. Nära var det dock med Shoemaker-Levy 9 som 1994 kraschade in i Jupiter till stor uppståndelse. Uppsala-doktoranden Mats Lindgren hade fångat den splittrade kometen på en fotoplåt innan paret Shoemaker och David Levy identifierade den. Men objektet såg så underligt ut att det inte kändes igen som en komet. I Uppsala talade man sedan retsamt om kometen ”Almost-Lindgren”.

Vad gäller asteroider är det flera som getts svenska namn. Men om inte asteroiden besöks av en rymdfarkost eller krockar med jorden skänker den ingen större ryktbarhet. Något liknande gäller kratrar i solsystemet – där några getts svenska personnamn.

Upptäckter eller katalogisering av himmelsobjekt kan göra ditt namn odödligt. Stora katalogverk brukar få titlar efter institutioner eller instrument (exempelvis Peter Nilsons Uppsala General Catalogue of Galaxies). Det gäller därför att på egen hand göra en lagom liten katalog. Det kan räcka med forskningsartiklar där man presenterar några upptäckta objekt. Om sedan andra börjar använda ditt efternamn följt av ett nummer så är berömmelsen vunnen. Observatörer kan därför tala om stjärnhopar med namn av (Per) Collinder, (Lars Olof) Lodén, (Gösta) Lyngå och (Curt) Roslund. För mörka nebulosor finns (Claes) Bernes och (Aage) Sandqvist. Vissa dubbelstjärnesystem kan benämnas (Peter) Lindroos och galaxer (Erik) Holmberg. Wolf-Lundmark-Melotte (WLM) är en bekant galax men Knut Lundmarks person är nog än så länge mer känd än galaxen.

Den största kändisen i denna klass är nog Bengt Westerlund (1921-2008). Detta på grund av stjärnhoparna Westerlund 1 och Westerlund 2.

Westerlund 1 (t.v.) innehåller en av de största stjärnor man känner samt en misstänkt magnetar. Se den även som film! Foto: ESA/Hubble & NASA.
Westerlund 2 (t.h.) är en spektakulär ung stjärnhop. Även den har fått en film. Foto: NASA, ESA, the Hubble Heritage Team (STScI/AURA), A. Nota (ESA/STScI), and the Westerlund 2 Science Team

Det finaste för en läkare lär vara att få en sjukdom uppkallad efter sig. När det gäller astronomiska fenomen finns några svenska kandidater.

Gunnar Malmquist (1893-1982) räknade stjärnor för att kartlägga Vintergatan i början av 1920-talet. Med Malmquist bias brukar man avse urvalseffekter som grundar sig i att ljussvaga objekt är svårare att detektera än ljusstarka. Detta får exempelvis till följd att den absoluta medelljusstyrkan för stjärnor tycks öka med avståndet. Malmquists relationer består i korrektioner för att motverka sådant. Nu kanske inte stellarstatistik anses som det mest sexiga forskningsfältet. Men när mer hippa kosmologer började räkna galaxer för att kartlägga universum råkade de ut för samma problem. Då återupptäckte de Malmquist och hans relationer.

Bertil Lindblad (1895-1965) gjorde teoretiska pionjärarbeten inom galaxdynamik och upptäckte banresonanser med betydelse för bildandet av täthetsvågor – som kanske kan förklara uppkomsten av spiralarmar. Lindbladresonanserna dyker också upp i studier av Saturnus’ ringar och planetsystem under bildande.

Galaxforskaren Erik Holmberg (1908-2000) införde en definition för hur man ska mäta suddiga galaxers storlek. Den fick stort genomslag. ”De använder min radie” sa han stolt. Holmbergradien är avståndet från galaxens centrum ut till dess att ytljusstyrkan minskat till 26,5 magnituder per kvadratbågsekund i blått ljus.

Hannes Alfvén (1908-1995) föreslog förekomsten av en slags vågor i magnetiska plasmor. Tanken var att de kunde transportera energi från solens inre till dess korona, vars höga temperatur var och är en gåta. I alfvénvågor fungerar magnetfältslinjerna ungefär som vibrerande strängar. Som förklaring till koronaupphettningen debatteras de fortfarande livligt. Detsamma gäller andra ställen i universum där plasmor med magnetfält finns: nästan överallt! Observatörer letar efter dem och teoretiker räknar på deras effekter. Kanske är det Alfvén som är det kändaste svenska namnet i rymden?

I vilken utsträckning har svenska personnamn blivit begrepp eller objektnamn i astronomi och rymdvetenskap? Hur ofta namnet finns med i titeln på vetenskapliga artiklar kan ses som ett mått på detta. Data hämtade från Nasa:s Astrophysics Data System i april 2019.

#22: Kosmologin 1919-2019

Av Jesper Sollerman

Svenska astronomiska sällskapet firar 100 år, och man kan passa på att fråga sig vad som hänt med vårt vetande om kosmologin – läran om universum i det stora hela – under denna epok. En hel del, får man nog säga.

I början av 1900-talet var astronomer ense om att universum bara består av ett enda stjärnsystem, Vintergatan. På bilden syns ett Vintergatspanorama som Knut Lundmark lät makarna Tatjana och Martin Kesküla förfärdiga på 50-talet. Målningen, vars yttermått är 229 x 118 cm, hänger idag på Institutionen för astronomi och teoretisk fysik i Lund. Foto: Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet.

År 1919, när sällskapet bildades, låg visserligen den allmänna relativitetsteorin färdig. Den utgör grunden för den moderna kosmologin. Det var ju också just år 1919 som relativitetsteorin bekräftades under en solförmörkelseexpedition och Einstein blev fysikens superkändis. Einsteins universum vid den tiden var dock begränsat till en statisk Vintergata, och en tegelsten till lärobok som Östen Bergstrands Astronomi från 1926 hade inte många meningar till övers för vad vi idag skulle kalla kosmologi. Detta förändrades såklart när Edwin Hubble, svenske Knut Lundmark och andra insåg att spiralnebulosorna i själva verket var avlägsna galaxer som dessutom avlägsnar sig från oss. Big bang-modellen var född. Teorin hade emellertid mothugg av Steady state-förespråkarna, som istället för en stor ursmäll tänkte sig kontinuerlig skapelse av en proton åt gången, långt in på 1960-talet. Upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen år 1965 var dödsstöten för Steady state – och startpunkten för modern observationell kosmologi. Universum hade alltså ändrats från en ändlig, evig Vintergata till ett dynamiskt oändligt universum med ett startögonblick.

Under 1970- och 80-talet dominerades diskussionen bland observationellt inriktade kosmologer av jakten på det exakta värdet på Hubble-konstanten – vilken bestämmer expansionshastigheten — något som historikerna i framtiden kanske kommer se som lite av en kvasidebatt. Svenska fysiker som Hannes Alfvén och Oskar Klein lade fram idéer om universum i det stora hela, men bland de svenska astronomerna var kosmologin ännu inte ett särskilt hett ämne. Även internationellt började det röra på sig först när fysiker och astronomer tillsammans började fundera på universums första tid, när den heta kosmiska ursoppan liknade ett stort partikelfysikexperiment.

Observationell kosmologi fick sedan raketfart under början av 1990-talet när supernovaexperiment, bakgrundstrålningssatelliter och genommönstringar av universums storskaliga struktur kunde genomföras efter stora teknologiska landvinningar. Precisions-kosmologin etablerade nu kosmologin som en del av den astronomiska vetenskapen – långt från en mer spekulativ verksamhet.

Hubble-teleskopets Extreme Deep Field. Bilden visar ett område stort som fullmånen i stjärnbilden Fornax, Ugnen. Med något undantag är alla lysande fläckarna på bilden mycket avlägsna galaxer. Bild: Wikimedia Commons.

År 2019 är kosmologin hetare än någonsin. Vid Oskar Klein-centret i Stockholm är kosmologin sedan 10 år tillbaka det sammanhängande temat för flera stora forskargrupper inom fysik och astronomi, och vid alla svenska astronomiinstitutioner bedrivs nu forskning med kosmologin som fond. De senare årens etablerade kosmologiska världsbild, dominerad av mörk energi och mörk materia, lämnar dock många frågetecken till framtida forskning, och mycket av forskningsfronten i dagens kosmologi handlar om ämnen som kaotisk inflation, multiversum, och parallella världar. Kanske lever den mer spekulativa sidan av kosmologin fortfarande.