Av Cecilia Kozma
På toppen av Brunkebergsåsen vilar Stockholms gamla observatorium, en gul byggnad med stora fönster som vetter mot söder. Högst upp på byggnaden reser sig dess observationskupol och nedanför breder Observatoriekullen ut sig.
För cirka 15 år sedan jobbade jag som astronom och teleskopguide vid Observatoriet då jag visade kupolen och dess teleskop för besökare till museet. På väg upp till kupolen, uppför de gamla nednötta stentrapporna, tänkte jag ofta på alla de människor som gått upp och ner för dessa trappor under mer än 250 år. Där har gått astronomer, geografer, naturvetare, instrumentmakare, meteorologer, upptäcktsresande, kungligheter och många andra. Det som varit gemensamt för de allra flesta av dem är deras nyfikenhet och lust att utforska.
Observatoriet är Stockholms äldsta bevarade byggnad ämnad för att bedriva vetenskap. Byggnaden ritades av Carl Hårleman på uppdrag av Kungl. Vetenskapsakademien och invigdes under pompa och ståt 1753.
Dess första föreståndare var Vetenskapsakademiens sekreterare, astronomen Pehr Wargentin. Astronomiska observationer har naturligtvis varit en central del i Observatoriets historia. Wargentin observerade bland annat Jupiters månar, och under Venuspassagerna 1761 och 1769 spelade Observatoriet en viktig roll i det internationella samarbetet att samla in observationsdata. Wargentin påbörjade också 1756 en av världens längsta sammanhållande serier av temperaturmätningar. Än idag samlar SMHI in väderdata på platsen.
Observatoriet blev snart Stockholms vetenskapliga centrum där det bedrevs vetenskapligt arbete inom en mängd olika områden. Detta var till exempel platsen för Sveriges första luftballonguppstigning 1784, och härifrån planerades flera geografiska expeditioner och forskningsresor.
När staden växte och förutsättningar för observationer försämrades flyttade astronomerna ut till Saltsjöbaden 1930. Stockholms stad köpte byggnaden som sedan hyrdes av Geografiska institutionen vid Stockholms högskola. Naturgeograferna blev kvar fram till 1985. Stiftelsen Observatoriekullen tog då över ansvaret och 1991 öppnades Observatoriemuseet. 1999 köpte Kungl. Vetenskapsakademien tillbaka byggnaden från Stockholms stad och fortsatte driva Observatoriemuseet fram till det stängdes 2014.
Vetenskapsakademin tillsatte en arbetsgrupp för att utreda Observatoriets framtid. 2017 skrev Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad en avsiktsförklaring — Stockholms gamla observatorium: Ett center för lärande och engagemang — i vilken man menar att: “Här vill Stockholms stad skapa en unik plattform för samverkan mellan skola, akademi, museum och ideella organisationer.” Stockholms stad köpte sedan tillbaka Observatoriet från Vetenskapsakademin året därpå och renovering och upprustning av byggnaden pågår nu.
Vetenskapens hus som ägs av Kungl. Tekniska högskolan och Stockholms universitet och med Stockholms stad som långsiktig partner, var en av aktörerna i stadens avsiktsförklaring. Vetenskapens hus har som mål att öka barns och ungdomars intresse och kunskap inom naturvetenskap, teknik och matematik. Genom att låta unga prova på hands-on-aktiviteter i inspirerande miljöer vill vi sprida fascination och nyfikenhet, och glädjen av att utforska och förstå. I samverkan med Stockholms stad och de olika aktörerna i byggnaden finns nu planer på att öppna upp Observatoriet igen främst för skolelever och lärare men till viss del även för en intresserad allmänhet.
I denna fantastiska, historiska miljö finns möjligheter att visa naturvetenskap och teknik med ett historiskt perspektiv. Man kan fundera över: Hur har kunskap utvecklats? Vad vet vi idag? Vilka obesvarade frågor och utmaningar väntar framöver? Här ser vi för oss aktiviteter för elever inom till exempel astronomi, geologi, teknikhistoria, klimat, miljö och hållbar utveckling, lärarfortbildningar med inbjudna forskare som föreläser inom aktuella forskningsområden och kvällsaktiviteter för allmänheten med möjlighet att kika i teleskopet.
Vi ser fram emot att öppna Observatoriet igen och låta ännu fler ta del av denna fantastiska byggnad, och kanske vandra i de gamla nednötta stentrapporna upp till kupolen…
Hej!
Jag var för 10 år sedan på observatoriet och fann detta mycket intressant med de olika temperaturerna som hade uppmätts genom tiderna (från 1756). Här såg vi varma respektive kalla somrar, alltså naturliga förändringar i vårt klimat.
Är dessa mätningar inte värda något för eftervärlden? eftersom de har stängt muséet för allmänheten. Var finns alla dessa mätningar? med tanke på dagens klimatmasspsykos som skedde i samband med Greta Tunbergs olika framträdanden i världen. Järnåldern var en kall period och bronsåldern var betydligt varmare. Vi hade inga bilar och flyg på den tiden. Hur hänger det ihop? undrar en nyfiken medborgare.