Av Johan Kärnfelt
En del av det vetenskapliga efterarbetet handlar om att minnas. Observationer ska bokföras, insamlade specimen prepareras, excerpter och arkivkopior ska sorteras. Men det finns också en annan sorts minnespraktiker som handlar mer om att högtidlighålla upptäckter, forskare, institutioner. På bilden nedan ses några olika uttryck för dessa praktiker.

Bilden är tagen på Centrum för vetenskapshistoria vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm. Här förvaras stora delar av Akademiens omfattande föremålssamling, däribland en stor mängd föremål tillskapade just för att minnas eller högtidlighålla.
De tre avbildade herrarna har alla det gemensamt att de uppburit tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom, och därmed basat över Stockholms observatorium på Observatoriekullen, och efter flytten över observatoriet i Saltsjöbaden. De har dessutom i tur och ordning efterträtt varandra.

Först ut av de tre är Hugo Gyldén, representerad i form av en så kallad dödsmask, det vill säga en avgjutning av hans ansikte gjord strax efter hans bortgång. (Idag kan det te sig märkligt, rent av lite groteskt, men förr var detta ganska vanligt bland bättre bemedlade. Syftet var bland annat att masken skulle kunna vara konstnärer behjälpliga om de till exempel ville skapa en byst av den bortgångne.) Gyldén kallades till tjänsten som Vetenskapsakademiens astronom 1871, och kom då närmast från en tjänst vid observatoriet i Pulkova. I sin tid var han en av de mest framträdande rösterna inom den så kallade störningsteorin, en teoribildning inom den celesta mekaniken som syftade till att göra reda för planeternas gravitationella störningar på varandra för att sedan så noga som möjligt kunna beskriva deras banor runt solen.

När Gyldén gick ur tiden 1896 återbesattes posten som Vetenskapsakademiens astronom av Karl Bohlin, på bilden fångad i den mindre bysten. Även Bohlin intresserade sig för störningsteorin, och hade bland annat studerat Jupiters gravitationella störningar på asteroidernas banor, något som ledde fram till den nydanande gruppstörningsteorin som han är mest känd för. Bohlin var också en av de forskare som Nils Nordenmark överlade med när han tog initiativ till Svenska astronomiska sällskapet. När Sällskapet instiftades 1919 installerades Bohlin som dess förste ordförande, ett uppdrag han upprätthöll fram till 1926.

Sist ut, och den största bysten på bilden, är Bohlins efterträdare Bertil Lindblad. Han tillträdde som Vetenskapsakademiens astronom 1927, efter att Bohlin gått i pension. Där Gyldén och Bohlin var centralt placerade i den celesta mekaniken, representerade Lindblad (och många andra astronomer i hans generation) något helt annat. Astrofysiken hade gjort sitt intåg i Sverige några decennier tidigare, och med den försköts perspektiven bort från solsystemets inbyggare och ut till stjärnornas värld. Lindblads viktigaste insatser handlade här om Vintergatans dynamik, där han bland annat kunde visa hur olika stjärnpopulationer i galaxen har olika rörelsemönster. Lindblad var också sällskapets ordförande 1953-58.