Av Hans Olofsson
Historien om Swedish-ESO Submillimetre Telescope (SEST) tar sin början i bildandet av Onsala rymdobservatorium (OSO). Genom en donation av mark möjliggjordes att Chalmers etablerade ett radioastronomiskt observatorium på Onsalahalvön i närheten av Råö i slutet av 40-talet. Redan från början var intresset inriktat mot molekyler i den kosmiska rymden, men detta krävde ett större teleskop än de som inledningsvis fanns på Onsala. Genom samfinansiering med den Skandinaviska telesatellitkommittén uppfördes ett 25 m teleskop som invigdes 1963. Inledningsvis användes ungefär hälften av tiden på teleskopet för uttestning av telesatellitkommunikation, men efter några år tog den astronomiska användningen över på heltid.
Utvecklingen av extremt känsliga detektorer, upptäckten av CH i kosmiska gasmoln, samt framgångsrika långbasinterferometri-observationer med teleskop i USA etablerade OSO internationellt.
Men framgång föder också en strävan efter något nytt. Observatoriets ledning lyckades få finansiering för ett teleskop som kunde mottaga radiovågor i millimeterområdet, ett våglängdsområde där ett snabbt ökande antal nya kosmiska molekyler upptäckts. Ett 20 m teleskop invigdes 1976, och det var världens största teleskop av sitt slag under ett decennium, en anmärkningsvärd bedrift av ett litet observatorium i ett litet land. Verksamheten vid detta teleskop etablerade Onsala rymdobservatorium som ett av de ledande radioobservatorierna i världen för millimetervågor.
I början av 80-talet började man intressera sig för allt kortare våglängder, så kallade submillimetervågor. Detta betydde att en plats som Onsala inte längre dög på grund av atmosfärsdämpningen. Att etablera ett teleskop i ett annat land var dock en stor utmaning för observatoriet. Detta löstes genom att man lyckades intressera det Europeiska sydobservatoriet (ESO) för projektet. ESO hade tidigare enbart arbetat med optiska teleskop, men man hade gedigen erfarenhet av att driva verksamhet i Chile, ett land som också erbjuder fantastiska möjligheter för observationer i sub-mm-vågsområdet. På så sätt etablerades SEST, ett 15 m teleskop som drevs gemensamt av OSO och ESO från 1987 fram till 2003 då det lades i malpåse.
SEST var ett unikt teleskop för observationer av, framförallt, den södra stjärnhimlen, vilket betyder att viktiga resultat erhölls inom ett brett område av astronomisk forskning, till exempel kometers fysik och kemi, egenskaperna hos gasen i stjärnbildnings-områden i vår egen och andra galaxer (speciellt Vintergatans centrum och de Magellanska molnen), den sena utvecklingen av stjärnor samt deras omgivningar (till exempel planetariska nebulosor och supernovor), och inom kosmologi.
OSO var tekniskt ansvarigt för SEST och många är de svenskar som spenderat kortare eller längre perioder i Chile. Personligen utförde jag tidiga testobservationer med teleskopet och under åren som följde tillbringade jag hundratals dagar och nätter i teleskopets kontrollrum. Verksamheten vid SEST bedrevs på traditionellt sätt genom att besökande astronomer utförde sina egna observationer. Detta ledde till att en stor mängd astronomer passerade revy genom åren, och många internationella samarbeten där svenska forskare ingick etablerades.
Men betydelsen av SEST skulle visa sig gå långt bortom den vetenskap som möjliggjordes av teleskopet självt. Avvecklingen av SEST ledde till ett nytt projekt, Atacama Pathfinder Experiment (APEX), nu i samarbete med ESO och Max-Planck-institutet för radioastronomi i Bonn. Detta är ett 12 m teleskop beläget längre norrut i Chile än SEST, på Llano Chajnantor på 5100 m höjd. De utmärkta förhållandena på denna plats gör det möjligt att göra observationer ner till cirka 0,2 mm våglängd.
SEST och APEX projekten hade nu etablerat radioastronomi inom ESO:s organisation så till den grad att man var villig att ta på sig den ledande rollen för Europa inom Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) projektet, världens största teleskop för mm- och sub-mm-vågor som bygger på interferometriteknik, också beläget på Llano Chajnantor. På så sätt hade OSO:s initiativ för att etablera SEST en avgörande inverkan på internationell radioastronomi. Projekten hade också positionerat OSO väl för att aktivt arbeta med den tekniska utveckling som var nödvändig för att realisera ALMA.
Sagan om SEST kan mycket väl vara på väg mot ett ”slutet gott, allting gott”. Det finns nämligen långtgående planer på att flytta SEST till Namibia i södra Afrika, till ett berg som heter Gamsberg, för att ingå i det så kallade Event Horizon Telescope som nyligen lyckades kartlägga omgivningen kring det supermassiva svarta hålet i centrum på galaxen M87. På så sätt skulle SEST återigen få lämna bidrag vid den absoluta forskningsfronten.