#48: Svante Arrhenius och livets utbredning genom världsrymden

Av David Dunér

Få intryck är så upplyftande, skrev Svante Arrhenius i Världarnas utveckling (1906), som då man en molnfri natt betraktar himlavalvet med dess tusenden av stjärnor. ”Då man sänder tanken bort till dessa i det oändliga fjärran glittrande ljus, kan man knappast undgå att fråga sig, om i deras omgifning finnas planeter liknande vår, som äro hemvist för organiskt lif.” På samma sätt som en ö i tropikerna med en underbar mångfald av liv, till skillnad från en ödslig ö i de arktiska trakterna, utövar de främmande världarna en helt annan dragningskraft på vår tanke om de har liv än om de bara är döda massor som svävar omkring i rymden.

Svante Arrhenius. Tekniska Museets ämbetsarkiv, okänd fotograf.

Denna fråga om livets utbredning genom världsrymden upptog fysikern och kemisten Svante Arrhenius (1859–1927) i flera populärvetenskapliga böcker, men också i vetenskapliga uppsatser. Arrhenius som beskrivits som den fysikaliska kemins grundare, tillika nobelpristagare i kemi 1903, var också en av grundarna av Svenska astronomiska sällskapet 1919 där han intog posten som vice ordförande. Men hans gärning tränger också in i vår tid. Han var den förste som beskrev växthuseffekten (1896), det vill säga hur koldioxiden i atmosfären stänger inne värmestrålningen. Tanken om atmosfärens betydelse för liv blir också en av huvudfrågorna för hans spekulationer rörande liv på andra planeter i vårt solsystem.

I sin bok Stjärnornas öden (1915) framlägger Arrhenius sin övertygelse att Venus har liv, en fuktig, ångande värld med frodig vegetation och primitivt liv. Han antar att medeltemperaturen på Venus var 47 grader och fuktigheten ”tre gånger så hög som i Kongo”. Utan tvivel täcktes därför, säger han, större delen av dess yta av sumpmarker. Där fanns troligen lägre stående former av liv, särskilt växter. Så småningom kommer emellertid temperaturen att sjunka, ”de täta molnen och dunklet skingras”, och när livet har slocknat på jorden, kommer högre växt- och djurformer där framträda.

Venus yta består enligt Arrhenius av sumpmarker påminnande om förhållanden vid tiden för stenkolslagrens bildande på jorden. Bild: Naracosaurus.

Föreställningen om kanaler på Mars tror Arrhenius inte på. Knappast någon annan planet i vårt solsystem skulle kunna vara hemvist för högre varelser än just vår jord. Men det är högst troligt, tillägger han, att det bland de otaliga solar som sänder sitt ljus till oss kretsar mörka kroppar som bebos av intelligenta varelser.

En av Arrhenius mest högtflygande tankar om liv i rymden, var den så kallade panspermiehypotesen, tanken att livet kunde spridas genom rymden likt frön i vinden. Tanken hade föresvävat redan Anaxagoras på 400-talet f.Kr. Kemisten Jöns Jacob Berzelius hade visat att meteoriter kunde innehålla organiskt material. På 1860-talet spekulerade Hermann Richter kring tanken att meteoriter skulle kunna bära med sig spår av utomjordiskt liv. År 1903 publicerade Arrhenius en artikel i den vetenskapliga tidskriften Die Umschau, där han förklarade hur mikroskopiskt liv kan spridas i rymden genom strålningstrycket från stjärnorna. Några år senare tar han upp frågan i Världarnas utveckling om hur livsfrön irrar omkring i världsalltets rymder, träffar planeter och när betingelserna är de rätta fyller dess yta med liv.

Schiaparellis karta över Marsytan (1888). Arrhenius förhåller sig kritisk till idén om kanaler på Mars, och menar att det är ”nog sangviniskt, att af de s. k. kanalernas förekomst sluta till att intelligenta väsen finnas på Mars. Många antaga ’kanalerna’ bero på synvillor.” Arrhenius, Världarnas utveckling (1906).

Arrhenius hypotes går ut på att det finns levande organismer, så små att strålningstrycket från solen kan driva ut dem i rymden. På 9000 år skulle de kunna nå vårt närmaste solsystem Alfa Centauri. Frön av lägre organismer strös beständigt ut från jorden och andra bebodda planeter. De flesta går ”döden till mötes i den kalla, oändliga, världsrymden”, men ett litet antal faller ned på himlakroppar med gynnsamma förhållanden och ger där upphov till en mångfald av levande varelser. Livet på andra bebodda världar skulle alltså sannolikt vara besläktad med de former som vi finner på jorden.

Diskussionen om att livet har spridits genom rymden har levt vidare alltsedan Arrhenius. Debatter har blossat upp i tolkningen av bland annat Murchinsonmeteoriten och meteoriten Allan Hills 84001. På senare tid har man också experimentellt visat att mikrobiskt liv, även så kallade björndjur, kan färdas och överleva i rymden. Kanske svävar Arrhenius livsfrön fortfarande där ute i världsrymden?

#29: MARS – ungdomarna som blåste liv i amatörastronomin

Av Peter Linde

Året är 1966 och jag står i begrepp att möta aliens, närmare bestämt marsianer. Jag går i åttan och tycker sedan flera år att rymden och stjärnorna är bland det mest spännande som finns. Fast precis som det fortfarande verkar vara för många rymdentusiaster är jag ganska ensam om mitt intresse, en solitär och lite av en nörd, omgiven av kompisar med helt andra intressen. 

MARS-möte. Foto: Leif Petersson.

På den tiden fanns det – som nu – både bra och dåliga lärare i skolan. Jag hade turen att ha en mycket trevlig och duktig fysiklärare. Han kunde däremot nästan ingenting om astronomi – och han erkände det. Jag fick till exempel tillfälle att inför hela klassen berätta att en nova inte var en ny stjärna, utan istället närmast motsatsen – en stjärna på väg att dö.  Detta gjorde mig troligen identifierbar som nörd för klassen – för resten av livet. När vi hade en återträff 50 år senare var det förstås stjärnor man i första hand associerade mig med.

Nu för tiden finns det en hel vetenskap om begreppet ”nudging”, det vill säga att en liten knuff i rätt riktning kan få stora konsekvenser. Så blev det för mig. Fysikläraren hade hört talas om att det arrangerades en astronomiutställning på Malmö stadsbibliotek – borde jag inte ta mig dit och ta en titt? Med viss tvekan gjorde jag det – och stötte för första gången på marsianer. Det visade sig vara Malmö Astronomi & RymdfartsSällskap, MARS, som organiserat utställningen. Denna min första kontakt med ”aliens” skulle bli en viktig händelse i mitt liv – det fanns andra nördar!

MARS-ungdomar på besök i Runde Torn i Köpenhamn. Närmast kameran från vänster: Ulf R. Johansson, Peter Linde, Dainis Dravins, Leif Sahlin, Hans Hilderfors och Bengt Rönde. Foto:Leif Petersson.

MARS hade startats 1962 som en skolförening av en kärna ungdomar med Ulf R. Johansson i spetsen. Under deras dynamiska ledarskap växte den snabbt och genererade en rad spännande aktiviteter. Själv fastnade jag på en gång – det var ju ett mecka av duktiga likasinnade! Sammanträdena var välorganiserade, det var ordning och reda – det såg Ulf R., Carsten Nilsson och flera andra aktiva till. Här fanns det både åsikter och kunskaper. Det var diskussioner och tävlingar – men det seriösa var alltid i centrum. Vi fick låna 16 mm film från amerikanska ambassaden och se de senaste rymdfilmerna – spännande! Stora namn från Lunds universitet kom på besök som föredragshållare, icke minst professorerna Gösta Ehrenswärd och Sten von Friesen.  Det gjordes minnesvärda utflykter både till danske amatörastronomens Erik Poulsens privatobservatorium och till Råö, det vill säga till Onsala rymdobservatorium som det numera heter.

Mest imponerande av allt för en nybliven medlem var kanske den oförskräckthet med vilken man försökte påverka även storpolitiken! Det skickades välformulerade och välgrundade promemorior till de amerikanska och sovjetiska ambassaderna – vore det inte bättre för mänskligheten om de båda stormakterna samarbetade istället för att hålla på med en dyrbar politisk rymdkapplöpning? USA gav ett vänligt svar – från Sovjetunionen hördes ingenting.  Kanske inte så märkvärdigt ändå, MARS roll i storpolitiken var trots allt ganska begränsad …

Två nummer av sällskapets språkrör MARS-bulletinen. Foto: Gustav Holmberg.

För min egen (och flera andra) utgjorde MARS porten in till vetenskapens och astronomins värld. Under några aktiva gymnasieår fick jag chansen att leva ut mitt intresse både med observationer på himlen och med administrativa insatser. Föreningen spelade faktiskt en liten men global roll då vi fick förtroendet att arrangera den internationella amatörastronomiska unionens (IUAA) andra världskongress i Malmö 1972 (se #9). Ett mer bestående projekt blev bygget av Tycho Brahe-observatoriet.  Under ledning av dåvarande ordföranden för Tycho Brahe-sällskapet, Per-Åke Björklund, fick de två astronomiska sällskapen Malmö kommun att 1973 satsa på att bygga ett amatörobservatorium. Det blev en succé med mycket hög aktivitet från MARS-ungdomarna under 70- 80- och 90-talen. Fortfarande 2019 är observatoriet mycket aktivt, numera mest i populariseringssträvandena för skolor och allmänhet.

MARS då? Många av oss då aktiva försvann förstås till andra verksamheter. Andra tog över. Men strax efter sekelskiftet lades föreningen dessvärre ner.  Men bara tillfälligt skulle det visa sig! I december 2018 bestämde sig en grupp ungdomar i samarbete med Tycho Brahe-sällskapet och Astronomisk Ungdom för att återstarta föreningen. Det blir spännande att se vad detta kan leda till.

* * *

Våren 2018 gjorde författaren en intervju med några av dem som var med och grundade MARS. Inspelningen kan avnjutas nedan.

Del 1.
Del 2.