Etikett: Solförmörkelse

#65: Lundmark och Johnson mot solförmörkelsen

Av Jesper Sollerman

Knut Lundmark förtjänar naturligtvis en egen blogg i detta jubileum, bland annat för sina bidrag till förståelsen av galaxerna och universums expansion, men även för sin stora populärvetenskapliga gärning. Här vill vi uppmärksamma den fantastiska bilden ovan där man kan se Knut Lundmark, till vänster, förbereda sig för en flygning i samband med solförmörkelsen 1954. Till höger står Lundmarks assistent och privatsekreterare Martin Johnson, som även var flygentusiast. Förmörkelser var viktiga saker för astronomerna på den tiden, och detta har vi tidigare diskuterat.

Vad som är mindre känt i astronomiska sammanhang är kanske att Martin Johnson (1930-2011) senare bytte bana och blev psykolog, och så småningom Europas förste professor i parapsykologi – i holländska Utrecht. Johnsons inställning till parapsykologi var för övrigt kritiskt ifrågasättande, och han menade att parapsykologiska fenomen måste tåla vetenskapliga experiment.

Jag minns hur jag själv som yngre tonåring lyckades få fatt i parapsykologiprofessorns postadress i Holland och skickade ett brev till honom (detta var långt före internet). Svaret kom så småningom med många handskrivna sidor på tunt flygpostpapper, där Johnson bland annat tipsade om olika utbildningar.  Han var – liksom Lundmark – från Norrland (Lundmark från Älvsbyn, Johnson från Malå) och hade tagit till sig naturvetenskapen via korrespondenskurser, vilket han generöst berättade om för en okänd ungdom. I efterhand har jag förstått att Johnson själv på liknande sätt kontaktade Nobelpristagaren i fysik Manne Siegbahn i sina tidiga tonår, och just på det sättet inspirerades att studera vidare. Kanske var det därför han tog sig tid att skriva ett så långt svar på mina frågor.

I början av 1950-talet grundade Johnson, tillsammans med Lundmark, den tvärvetenskapliga och populärvetenskapliga tidskiften Värld och Vetande. Det var kanske den första tvärvetenskapliga och populärvetenskapliga tidskiften i Sverige och illustrerar  ytterligare Knut Lundmarks närmast ohejdat breda intresse. Lundmark var själv huvudredaktör fram till sin död 1958, medan Johnson senare tog på sig den rollen under 15 år. Värld och Vetande lades ner 1998.

Solförmörkelsen 1954 lyckades de båda följa från en av försvarets  B3:or som lyfte från Halmstad och prickade totaliteten strax öster om Öland.

#51: Knut Lundmark och solförmörkelserna

Av Ulf R. Johansson

Knut Lundmark, astronomiprofessorn i Lund, var en pionjär på många plan (galaxvärlden, universums expansion, mörk materia, supernovor med mera) – inklusive i det som vi i dag kallar outreach, att forskare populariserar sin vetenskap. Han var även pionjär på ett annat vis, genom sina flygobservationer av de totala solförmörkelserna 1945 och 1954. Solförmörkelser kom på ett märkligt sätt att rama in Lundmarks astronomiska liv. Redan som 25-åring var han på plats 1914 i Österforse, Ångermanland för att som assistent hjälpa sin välgörare Östen Bergstrand, professor i Uppsala.

Vetenskapsakademiens expedition till Ångermanland vid solförmörkelsen 1914. Lundmark står längst till vänster. Intill honom står Andrea Lindstedt och Karl Bohlin. Längst till höger står Östen Bergstrand. Foto: Östen Bergstrands arkiv, Uppsala universitetsbibliotek.

Att Lundmark senare i livet kom att fascineras av dessa himlafenomen var inte så konstigt: Som populärvetenskapare insåg han snart att solförmörkelser utgjorde en effektiv pedagogisk ingång till ett vidgat astronomiskt intresse hos den bildade allmänheten. Båda de totala solförmörkelserna 1945 och 1954 – bägge synliga i Sverige – lockade fram populärvetaren Lundmark, bevisat av de bägge skrifterna Solförmörkelser förr och nu (1945) och Dagmörkret över Sydsverige den 30 juni 1954 (1954) – den senare boken kom ut i två upplagor och såldes i drygt 11 000 ex, en bästsäljare för sin tid.

Solförmörkelsen 1954 var en stor begivenhet och den följdes av tusentals svenskar, många av dem med hjälp av specialtillverkade förmörkelseglasögon. Foto: Bohusläns museum.

I sin bok 1945 tvekar för övrigt inte Lundmark att utpeka Uppsala-expeditionen till Österforse 1914 som den främsta av de fyra svenska expeditionerna. Flera fotografier togs och Östen Bergstrand kunde så småningom, tack vare dessa bilder, famna solkoronans form i rymden. I boken citeras några dagboksanteckningar ”av en deltagare i den Bergstrandska expeditionen” – det kan inte vara någon annan än Lundmark själv som fört pennan.

Solförmörkelsen 30 juni 1954 följde Lundmark själv från ett flygplan tillsammans med sin nära förtrogne Martin Johnson (mer om honom i ett senare inlägg). De bägge följde förmörkelseförloppet från en B3:a, utgående från flygflottiljen i Halmstad. Flygspaningen, om uttrycket tillåts, avrapporterade Lundmark i årsboken Cassiopeia, där han påpekar att projektet kunde genomföras tack vare regeringens och flygvapnets tillmötesgående. Under drygt tre timmar följdes centrallinjen från Jönköping till Oskarshamn och ut över Öland. Marschhöjden låg på 1800 meter, klart över de moln som omöjliggjorde många svenskars intryck. De märkte att det blev mörkt och kallare – men såg ingenting. I skånska Höör kunde jag själv som smågrabb se den partiella delen genom molngliporna.

En division flygande tunnan uppsända från F6 i Karlsborg passerar framför solen vid totaliteten under förmörkelsen 1954. Foto: Karlsborgs fästningsmuseum.

Lundmark noterar förvisso intressanta skillnader mellan koronas utseende 1945 och 1954, men så mycket vetenskap blev det inte av detta. Lundmark berättar i stället hur djupt påverkad han blev av upplevelsen, särskilt den vackra diamantringsfenomenet som förde professorns tankar till skaparorden: – Varde ljus! Han skriver: ”[…] egendomligt nog har man någon gång klandrat mig för mina utgjutelser över de skönhetssyner jag erfarit i samband med mina solförmörkelseiakttagelser. Hur man nu skall vara inrättad för att klandra någon annan människas skönhetsintryck, det begriper jag ej, och inte önskar jag heller forska i sådana organiska företeelsers invärtes byggnad.”