Av Dan Kiselman
Det var om kvällen den 20 maj 2002 som jag slog upp dörren till solobservatoriet på La Palma. Som vanligt var jag lite yr efter den timslånga slingriga bilresan från havsnivåns värme till den blåsiga bergstoppen. Mitt uppdrag var att ta över ansvaret för de första observationerna med det nya solteleskopet. Institutets föreståndare tillika teleskopprojektets ledare Göran Scharmer hade arbetat där tillsammans med ingenjören Pete Dettori. De försökte få den nya utrustningen att fungera. Om det lyckades skulle vi få se de skarpaste bilderna av solen någonsin – med hälften så små detaljer som någon dittills sett. Men det är sällan som teleskop fungerar bra från början. Det mest kända exemplet är Hubble Space Telescope vars spegelfel visade sig först när det kommit upp i omloppsbana år 1990. Det krävde reparationer i rymden till en ofantlig kostnad. Problemen med Hubble är definitivt inget undantag – skillnaden mot andra teleskop var att felen tilldrog sig så enorm publicitet.
Följande dag var jag mest åskådare till andras hårda arbete. Skulle det ge resultat? Fyra år tidigare hade jag hjälpt till att skriva ansökningar om pengar till det nya teleskopprojektet. Dessförinnan hade jag sett Göran Scharmer utforska möjliga teleskoplösningar med bland annat tomma toalettpappersrullar. Det färdiga teleskopet blev betydligt stadigare än så – en 20 ton tung stålkonstruktion monterad i det höga vita soltornet.
Den 22 maj var jag uppe tidigt medan de andra fortfarande sov. Jag ville hålla på principen att ett solteleskop ska stå berett när solen går upp. Men när jag slog på strömmen till teleskopmotorerna startade en alarmsignal: bööp – bööp – bööp! Jag hade ingen aning om vad det kunde betyda och slog raskt av strömmen igen. Men kändes det inte en lukt? Jag sprang och slog upp ytterdörren. Vinden blåste från nordost. Över bergskammen bildades molntrasor. Det kändes som om de vispade mig i ansiktet. Luften var alldeles fuktig. På observatoriet är luften oftast extrem torr, men när moln stiger upp längs bergssidorna stiger fuktigheten. Är man erfaren lär man sig uppfatta denna varningssignal med sin uttorkade näsa – luktsinnet återvänder plötsligt. Blöta moln får inte vidröra teleskopobjektivet. Mina aningar besannades. Det var ett fuktighetslarm som tjutit.
Nåväl, när de andra vaknat fick vi gå och vänta på att luftfuktigheten skulle sjunka. Till slut öppnade vi teleskopet trots larmet. Inga moln syntes längre, så det verkade inte riskabelt. Vi testade systemen och riktade in teleskopet på en solfläcksgrupp. Kameran fick gå utan att spara några bilder och vi kastade då och då en bild på datorskärmen där bilden av solfläckarna fladdrade. Då utbrast Göran Scharmer: ”Det ser ju riktigt bra ut!”. Och så tryckte han på knappen för att börja spara bilder. Den första bilden lagrades på hårddisken. Just i det ögonblicket var det den skarpaste solbild som någonsin tagits. När vi inspekterade den såg vi detaljer i solfläckarna som aldrig setts förut. Teleskopets optik fungerade perfekt.
Swedish 1-m Solar Telescope, eller SST som det oftast kallas, blev den 22 maj 2002 i ett slag världens ledande solteleskop och försvarar ännu år 2019 denna plats.
