Av Kerstin Fredga
Inom det svenska nationella rymdprogrammet hade vi under 1960- och 1970-talen byggt alltmer avancerade nyttolaster för sondraketer som sändes upp från Esrange-basen strax utanför Kiruna. Det var en teknik som vi behärskade. Det borde inte vara så mycket svårare att bygga en liten billig satellit tänkte Bengt Hultqvist, då chef för Kiruna geofysiska observatorium (numera Institutet för rymdfysik). Så startade Viking-projektet och Sveriges småsatellitprogram.
Viking var en liten platt satellit, knappt två meter i diameter och med ett stort antal bommar, spröt och antenner som stack ut åt olika håll, samt ett helt batteri av instrument för mätningar av partiklar, vågor liksom elektriska och magnetiska fält. Dessa mätningar kompletterades med två kameror ombord som tog bilder i ultraviolett ljus av norrskenet som befann sig längre ner under satelliten. Instrumenten var byggda av forskargrupper i Sverige, Danmark, Norge, Västtyskland, Kanada och USA. Rymdbolaget och Saab Space svarade för själva satelliten.
Viking sändes upp i februari 1986 med en Ariane 1 raket från den europeiska rymdbasen Kourou i Franska Guyana i Sydamerika. Ombord fanns också den franska fjärranalyssatelliten SPOT. Med en egen liten raketmotor placerades sedan Viking i en långsmal bana över polerna med en högsta höjd över jordytan på 13 500 km över nordpolen och en lägsta höjd på 820 km över sydpolen. Drift och datanedtagning skedde från Esrange och forskarna hade möjlighet att direkt växelverka med sina instrument. En första preliminär databearbetning skedde också omedelbart på plats. Den typen av drift var då mycket ovanlig i satellitsammanhang, men visade sig mycket lyckosam.
Viking blev en stor framgång. En viktig uppgift för Viking var att ta reda på var och hur norrskenspartiklarna accelererades till sina höga energier. För att accelerera laddade partiklar behövs ett elektriskt fält och man hade indirekt kunnat sluta sig till att det borde finnas elektriska fält som är parallella med det jord-magnetiska fältet, och som spelar en viktig roll för uppkomsten av norrsken. Redan de första observationerna bekräftade att Viking hade hittat rätt och rörde sig rakt igenom accelerationsområdet och att detta låg på 1-2 jordradiers höjd över jordytan.
De två kamerorna ombord på Viking tog mer än 40 000 bilder av olika norrsken. Genom att filtrera ut två speciella våglängdsområden i ultraviolett ljus blev det möjligt att avbilda norrskenet även på jordens dagsida, vilket gav unika bilder av hela norrskensovalen över polarkalotten. Observationerna visade bland annat att aktiviteten på dagsidan i allmänhet är mycket större än på nattsidan.
Viking hittade också en typ av mycket intensiva radiovågor med våglängder på några kilometer. Dessa vågor kan endast observeras från rymden. Sedd på avstånd, utifrån rymden, kan jorden alltså uppföra sig som en stark radiokälla. Det är fascinerande att tänka sig att denna strålning kanske är det första en eventuell utomjordisk varelse skulle upptäcka när den närmar sig jorden.
I maj 1987, efter 444 dagar slutade Viking att fungera på grund av en gradvis försämring av kraftförsörjningen. Vikings livstid blev nära 15 månader, nästan dubbelt så lång som den ursprungligen planerade livstiden på åtta månader.
Viking är nog den av alla våra satelliter som ligger mitt hjärta närmast. Jag var vetenskaplig projektledare för Viking och mitt jobb bestod huvudsakligen i att säkerställa projektets finansiering, samordna de olika forskargruppernas insatser och ta tillvara deras intressen. Ett hundratal forskare kom att arbeta med Viking-data.
Vad var det då som gjorde Viking så unik? Jo, vi var tidigt ute, väldigt tidigt. Fördelarna med Viking var de samtidiga mätningarna av de verkligt relevanta fysikaliska storheterna och på plats mitt i accelerationsområdet för norrskenspartiklarna. Dessutom den omedelbara informationen om vad som pågick. Allt syntes och registrerades när det verkligen skedde. Forskarna kunde justera sina instrument och ge nya order till satelliten när något inträffade. Detta kan låta självklart i dag, men det var faktiskt första gången det tillämpades i satellit-sammanhang. Det kom också att bilda skola för senare satellitobservationer.