Av Bengt Gustafsson
Vad var det för ett schabrak som någon slagit upp på gärdet mellan Bösslinge och Broby? Det såg ut som en toppluva i takpapp. Det tog inte lång tid innan vi fick veta av en klasskamrat i Börje skola, att det var en student inifrån Uppsala som hyrt in sig och ställt upp en stjärnkikare. Strax gick vi dit på besök. Han, Fogelquist hade ljus snedlugg och visade stolt sin skapelse, ett sex-tums spegelteleskop. Man skulle kika in från sidan i det. Men inte mycket syntes på himlen, det var ju mitt på dagen och mulet. Fogelquist ställde in kikaren på trädtopparna vid Brunnby. De kom nära och vispade fram och tillbaka i kikaren.
Så kom april 1957 och vår familj var i Värmland och hälsade på bekanta, och på kvällen såg vi en stor komet med yvig svans stå över åsarna vid Ekshärad. Jag fotograferade den med min gamla kamera. När vi kom hem såg vi i Upsala Nya Tidning att Fogelquist också hade tagit bilder. Men han hade upptäckt en svans till, åt motsatt håll. En ”anti-svans”.
Sen flyttade Fogelquist sitt observatorium till Bälinge någon mil norrut. Jag fick en 70 mm refraktorlins i konfirmationspresent och byggde ett teleskopstativ i träslöjden och fick hjälp med monteringen av en farbror som var ingenjör med tillgång till verkstad. Jag fick tillstånd att ställa upp teleskopet i en tom kupol i Observatorieparken i Uppsala och jag och några skolkamrater började observera månen på jakt efter förändringar i månlandskapet. I parken träffade jag astronomiinstitutionens forskningsingenjör Bernt Malm som berättade om Bifrostobservatoriet som han och Fogelquist nu byggde på. De bjöd generöst ut mig som handräckning i bygget, och så kom det sig att jag åkte ut till bergknallen vid Karlberg strax väster om Bälinge kyrkby en kväll i veckan.
En kupol för Runes 15 cm-teleskop var redan färdig, en till var planerad för en Schmidt-kamera, men det stora projektet var ett 38 cm spegelteleskop. Optiken fanns sedan en tid – slipad av Runes kontakt i Tyskland med det passande namnet Lichtenknecker. Stommen till själva kupolen hade Rune och Bernt tiggt ihop – de satte en ära i att hålla kostnaderna nere genom omfattande ”fund-raising” av naturabidrag. Jag minns mest hur vi murade upp och inredde kupolbyggnaden av skorstenstegel, och när den var klar började inreda en stationsbyggnad. Mellan arbetspassen fikade vi och pratade. Rune och Bernt odlade en hjärtlig jargong med ett sofistikerat käftande som gjorde djupa intryck på mig som den uppfostrade gymnasist jag blivit. Rune brukade också förmedla något ur sin stora astronomiska kunskapsbank. Han berättade om sina systematiska studier av variabla stjärnor – Johan Kärnfelt som gått igenom arkivet efter honom har funnit mer än 1000 väldokumenterade observationer från 40- och 50-talen. Han berättade också om sin fotografiska atlas över norra stjärnhimlen, och förstås om sina observationer av Arend-Roland-kometen. Men han hade också tankar om framtida instrument och undersökningar, av planetariska nebulosors spektra, T-Tauri-stjärnor, kanske till och med galaxernas rödförskjutningar. Hans funderingar kring de senaste astronomiska upptäckterna och de stora kosmologiska frågorna kom att bli en stimulerande bas för mitt eget fortsatta astronomistudium, parallellt med Åke Wallenquists och Fred Hoyles böcker.
Så flyttade Rune 1977 till Mariestad. Observatoriet i Bälinge drevs vidare av Bernt Malm och Lars Lundin, och huvudinstrumentet fick en 60 cm spegel från USA. Men den verksamheten lades ner kring 2010 när arrendet på tomten gick ut. Rune satte upp det nya Bifrost-observatoriet i Lugnås utanför Mariestad tillsammans med likasinnade i Mariestads astronomiska klubb (MAK), som nu har ungefär 50 medlemmar. Observatoriet, som byggdes av donerat timmer, kom att bli en magnifik anläggning, med sex teleskop med spegeldiametrar om 25 cm eller mer, det största på 60 cm, samt en föreläsningssal. Det blev ett centrum för svensk amatörastronomi med årliga ”Träffar under stjärnorna”, med månadsmöten, visningar, och flera andra arrangemang.
Betydelsen av Rune Fogelquists och MAK:s insatser sträcker sig långt. Från vetenskaplig synpunkt präglas de av teknisk uppfinningsrikedom (så var Fogelquist också till professionen patentingenjör), kreativ finansiering och systematiskt allvar. I en av sina många observationsjournaler slår han fast: ”Huvudregeln är att endast sådana ob[servationer] skall företas, som kan tänkas ha vetenskapligt intresse”. Men insatserna når långt utöver det rent astronomiska. De har bidragit till mångas kunskaper och intresse för naturvetenskap och teknik. ”Ett vetenskapligt resultat som inte populariseras finns inte”, är ett annat av Fogelquists yttranden. Trots den stränghet som kan utläsas ur meningar som dessa, fanns hos Fogelquist en okuvlig entusiasm – han tycktes drivas av en optimism som ofta präglades av munterhet och vitterhet. Genom sin personlighet kom han att fungera som en folkbildare av rang.
***
En längre intervju med Fogelquist finns i Populär astronomi 2002. Många av hans funderingar publicerades i medlemsbladet Asterisken, ibland i poetisk form (se till exempel hans dikt om supersträngar, återgiven i Populär astronomi 2014).