#96: Uppsala-schmidten

Av Bengt Gustafsson

Redan 1923 föreslog Hugo von Zeipel att man skulle upprätta ett svenskt observatorium under den ännu inte så välutforskade södra stjärnhimlen. Det dröjde dock till sommaren 1948 innan idén började ge frukt. Då besökte Richard Woolley, chef för Samväldesobservatoriet på Mount Stromlo i Australien, Uppsala. Gunnar Malmquist som var professor och föreståndare för Astronomiska observatoriet i stan, tog nu upp tanken på ett svenskt teleskop på södra halvklotet och fick snabbt och positivt gensvar. Ett år senare kom ett formellt erbjudande från Australiens inrikesminister: om Uppsalaobservatoriet ville ställa upp ett instrument på Mount Stromlo så skulle de australiska myndigheterna stå för byggnaden, och en svensk astronom erbjudas arbetsplats och bostad på fördelaktiga villkor. Detta generösa erbjudande accepterades och man började planera instrumentet. Det stod klart att det borde vara ett teleskop som både kunde ge översiktsbilder över stora fält och spektrografisk information. Man valde ett Schmidt-teleskop som också skulle kunna bära ett objektivprisma. Storleken på instrumentet kom i praktiken att bestämmas av de glasstycken man kunde komma över.

Uppsala Southern Station på Mount Stromlo. Foto: Bengt Westerlund

Teleskopet kunde börja användas för reguljära observationer i juni 1957. Den första svenska astronomen som stationerades på Mount Stromlo var Uppsala-docenten Bengt Westerlund som upprättade en atlas över de Magellanska molnen vilken sedan kom att bli ett viktigt fokus i hans forskning och i programmen för teleskopet. Westerlund upptäckte också de märkliga stjärnhoparna Westerlund 1 och 2, där den senare unga hopen innehåller några av Vintergatans tyngsta och ljusstarkaste stjärnor. Också observatorn Tord Elvius från Uppsala  var där och arbetade i olika Vintergatsfält. Teleskopet lär för övrigt ha varit först med att fånga en bild av Sputnik 1 i bana.

Teleskopet under utprövning utanför verkstaden i Uppsala av Gunnar Malmquist. Spegeln, som slipades av AGA hade en diameter av 65 cm och korrektionsglaset längst fram på tuben, med  en öppning av 52 cm, slipades av professor Yrjö Väisälä från Åbo. De mekaniska komponenterna konstruerades av ingenjör Fredrik Thorlin. Foto: Gunnar Malmquist.

Senare kom Curt Roslund, Gösta Lyngå, med flera från Lund, med projekt som bland annat ledde till en viktig katalog över stjärnhopar på södra stjärnhimlen, och däribland hopen Lyngå 7, som visade sig vara en metallrik klotformig stjärnhop. Från mitten av 70-talet, när Westerlund blivit professor i Uppsala, och ett par decennier framåt kom en rad yngre astronomer därifrån för att under hans ledning arbeta vid Schmidten i perioder, typiskt ett halvår i taget. En anmärkningsvärd upptäckt från den tiden var den så kallade Circinusgalaxen, en av de mest närbelägna aktiva spiralgalaxerna, som hittills legat osedd bakom skymmande stoftslöjor i Cirkelpassarens stjärnbild. I övrigt var de Magellanska molnen samt några andra dvärggalaxer i centrum för intresset, men även observationer av kometer och asteroider i program ledda av Claes-Ingvar Lagerkvist.  

En plåt tagen av Bengt Westerrlund den 27 januari 1960 i riktning mot Stora magellanska molnets yttre delar. Exponeringstiden är som vanligt 15 minuter. På plåten har Westerlund upptäckt och markerat en avlägsen galaxhop. 

De tilltagande ljusföroreningen från Canberra över Mount Stromlo gjorde att teleskopet flyttades norrut till Siding Spring 1982. 1999 uppdaterades instrumentet, som nu överlåtits till Australien. Det målades om från gräddvitt till blått och fick ett nytt datoriserat styrsystem och en stor CCD-detektor. Teleskopet kunde då rutinmässigt nå ner till 20:e magnitudens objekt och började användas för spaning efter jordbanekorsande asteroider; bortåt 400 potentiellt farliga sådana himlakroppar kom att identifierats. Ett antal kometer upptäcktes också med instrumentet, däribland C/2006 P1 som efter upptäckaren kallas McNaughts komet och setts som den ljusaste kometen på 40 år. Projektet har nu avvecklats på grund av medelbrist, och en läckande kupolbyggnad gör att teleskopets framtid är oviss.

Observationsresultat från Uppsala-schmidten i Australien har presenterats i drygt 250 vetenskapliga rapporter, varav ungefär hälften i referee-granskade tidskrifter. Detta står sig gott mot resultaten från till exempel Schmidt-teleskopet på Kvistaberg liksom andra svenska engagemang i mindre teleskop utomlands.

Det viktigaste med Uppsala-schmidten var kanske ändå något annat än nya upptäckter och många publikationer: den kom att öppna för ett svenskt aktivt deltagande i planerna på ett gemensamt europeiskt observatorium under sydhimlen, European Southern Observatory (ESO). Svenskarna kunde visa på kompetens och välgrundat vetenskapligt intresse för detta stora projekt.

Stora Magellanska molnet avbildat med Uppsala-schmidten på Mount Stromlo
på 1960-talet av Bengt Westerlund. Den vänstra bilden är tagen i ultraviolett ljus,
den högra i infrarött. 

Indirekt har Uppsala-schmidten också givit spår i den svenska skönlitteraturen. Författaren Harry Martinson sändes ut av Dagens Nyheter 1962 på en resa till platser han besökt under sina sjömansår. Han hamnade då bland annat på svenska ambassaden i Canberra, och ambassadören sökte efter sätt att glädja den nu något uttröttade författaren. Martinson kördes upp till Mount Stromlo-observatoriet och fick kika genom ett teleskop på natten. En “stjärnman” ställde in instrumentet på den klotformiga stjärnhopen Omega Centauri. Och författaren skrev efter detta dikten “Stjärndagen” där han funderar över hur himlen strålar för dem som kan tänkas  bo i hopen:

Rätt svårt att föreställa sig, men ändå synes
en sådan solrik stjärnrymd vara lämpad
som paradis och rum för ljusgestalter.

Stjärnmannen var Bengt Westerlund.

Bengt Westerlund vid Uppsala-schmidten vid slutet av 1950-talet. Foto: Gunilla Westerlund.

#34: Svenska namn i rymden

Av Dan Kiselman

Christer Fuglesang under sitt första rymduppdrag 2006. Foto: ESA/NASA

Vem är den mest berömda svensken i rymden?  Hittills är det bara Christer Fuglesang som varit där och därmed vunnit berömmelse. (När Jessica Meir gjort sin rymdfärd blir de två om det.) Men det finns andra sätt att bli så berömd att ens namn lever vidare även när man själv är bortglömd. Bland svenska astronomer är tveklöst Anders Celsius nummer ett i kändisskap. Men då för sin temperaturskala, som ju mest används på jorden. Dessutom faller han utanför vår 100-årsram.

Ett klassiskt sätt för en astronom att bli berömd är att upptäcka en komet. Det finns en enda svensk kometupptäckare, och han har tre kometer: P/1996 R2 (Lagerkvist), C/1996 R3 (Lagerkvist)  och 308P/Lagerkvist-Carsenty. Men för att bli riktigt berömd måste ens komet ställa till med något sensationellt. Och det har ingen ”svensk” komet gjort. Nära var det dock med Shoemaker-Levy 9 som 1994 kraschade in i Jupiter till stor uppståndelse. Uppsala-doktoranden Mats Lindgren hade fångat den splittrade kometen på en fotoplåt innan paret Shoemaker och David Levy identifierade den. Men objektet såg så underligt ut att det inte kändes igen som en komet. I Uppsala talade man sedan retsamt om kometen ”Almost-Lindgren”.

Vad gäller asteroider är det flera som getts svenska namn. Men om inte asteroiden besöks av en rymdfarkost eller krockar med jorden skänker den ingen större ryktbarhet. Något liknande gäller kratrar i solsystemet – där några getts svenska personnamn.

Upptäckter eller katalogisering av himmelsobjekt kan göra ditt namn odödligt. Stora katalogverk brukar få titlar efter institutioner eller instrument (exempelvis Peter Nilsons Uppsala General Catalogue of Galaxies). Det gäller därför att på egen hand göra en lagom liten katalog. Det kan räcka med forskningsartiklar där man presenterar några upptäckta objekt. Om sedan andra börjar använda ditt efternamn följt av ett nummer så är berömmelsen vunnen. Observatörer kan därför tala om stjärnhopar med namn av (Per) Collinder, (Lars Olof) Lodén, (Gösta) Lyngå och (Curt) Roslund. För mörka nebulosor finns (Claes) Bernes och (Aage) Sandqvist. Vissa dubbelstjärnesystem kan benämnas (Peter) Lindroos och galaxer (Erik) Holmberg. Wolf-Lundmark-Melotte (WLM) är en bekant galax men Knut Lundmarks person är nog än så länge mer känd än galaxen.

Den största kändisen i denna klass är nog Bengt Westerlund (1921-2008). Detta på grund av stjärnhoparna Westerlund 1 och Westerlund 2.

Westerlund 1 (t.v.) innehåller en av de största stjärnor man känner samt en misstänkt magnetar. Se den även som film! Foto: ESA/Hubble & NASA.
Westerlund 2 (t.h.) är en spektakulär ung stjärnhop. Även den har fått en film. Foto: NASA, ESA, the Hubble Heritage Team (STScI/AURA), A. Nota (ESA/STScI), and the Westerlund 2 Science Team

Det finaste för en läkare lär vara att få en sjukdom uppkallad efter sig. När det gäller astronomiska fenomen finns några svenska kandidater.

Gunnar Malmquist (1893-1982) räknade stjärnor för att kartlägga Vintergatan i början av 1920-talet. Med Malmquist bias brukar man avse urvalseffekter som grundar sig i att ljussvaga objekt är svårare att detektera än ljusstarka. Detta får exempelvis till följd att den absoluta medelljusstyrkan för stjärnor tycks öka med avståndet. Malmquists relationer består i korrektioner för att motverka sådant. Nu kanske inte stellarstatistik anses som det mest sexiga forskningsfältet. Men när mer hippa kosmologer började räkna galaxer för att kartlägga universum råkade de ut för samma problem. Då återupptäckte de Malmquist och hans relationer.

Bertil Lindblad (1895-1965) gjorde teoretiska pionjärarbeten inom galaxdynamik och upptäckte banresonanser med betydelse för bildandet av täthetsvågor – som kanske kan förklara uppkomsten av spiralarmar. Lindbladresonanserna dyker också upp i studier av Saturnus’ ringar och planetsystem under bildande.

Galaxforskaren Erik Holmberg (1908-2000) införde en definition för hur man ska mäta suddiga galaxers storlek. Den fick stort genomslag. ”De använder min radie” sa han stolt. Holmbergradien är avståndet från galaxens centrum ut till dess att ytljusstyrkan minskat till 26,5 magnituder per kvadratbågsekund i blått ljus.

Hannes Alfvén (1908-1995) föreslog förekomsten av en slags vågor i magnetiska plasmor. Tanken var att de kunde transportera energi från solens inre till dess korona, vars höga temperatur var och är en gåta. I alfvénvågor fungerar magnetfältslinjerna ungefär som vibrerande strängar. Som förklaring till koronaupphettningen debatteras de fortfarande livligt. Detsamma gäller andra ställen i universum där plasmor med magnetfält finns: nästan överallt! Observatörer letar efter dem och teoretiker räknar på deras effekter. Kanske är det Alfvén som är det kändaste svenska namnet i rymden?

I vilken utsträckning har svenska personnamn blivit begrepp eller objektnamn i astronomi och rymdvetenskap? Hur ofta namnet finns med i titeln på vetenskapliga artiklar kan ses som ett mått på detta. Data hämtade från Nasa:s Astrophysics Data System i april 2019.