#35: Tycho Brahe-minnet på Ven

Av Ulf R. Johansson

Knappt hade Svenska astronomiska sällskapet bildats förrän sällskapets styrelse gav sig själv ett sällsynt hedersamt uppdrag: Att slå vakt om det som fortfarande fanns kvar av Tycho Brahes slott och observatorium på Ven (Uraniborg respektive Stjärneborg) och se till att de inte ytterligare förstördes.

Tycho Brahe-statyn på Ven. Foto: Kulturen Lund, okänd fotograf.

I en framställning till Kungl. Maj:t 1921 menar Sällskapets styrelse att de ”Tychoniska ruinernas bevarande” var ett absolut krav för tidens svenska astronomi, och kritiken mot ansvariga myndigheter på den statliga sidan var inte särskilt inlindad: ”Ty det som från dessa myndigheters sida hittills har åtgjorts i saken, kan omöjligen anses på något sätt motsvara dessa minnesmärkens alldeles säregna och för vetenskapen enastående betydelse.” Skrivelsen var undertecknad av ordförande Karl Bohlin och ledamöter som Svante Arrhenius, Hjalmar Branting, Vilhelm Carlheim-Gyllensköld, Carl Charlier, Nils Tamm, Nils Nordenmark, Hugo von Zeipel och några till. Notabelt är styrelseledamöterna Charliers och Carlheim-Gyllenskölds namn, lundaprofessorn Charlier hade haft det vetenskapliga överansvaret vid utgrävningen på Ven 1901 och Carlheim-Gyllensköld hade också besökt ön och rapporterat till sällskapet därifrån. Även Branting var som sagt med på ett hörn – inte dåligt att ha en politiker på sin sida.

Karta över Öresund från 1705. Texten talar om att tullen som passerande fartyg får betala utgör en av de största inkomstkällorna för den danske kungen. Ön Ven återfinns strax ovanför kompassrosen, och här är även Brahes observatorium utsatt. Foto: Sjöhistoriska museet.

Men Sällskapet var nu inte först med att uppmärksamma förfallet. Redan på 1600-talet noterades hur raskt Tychos byggnader raserats. Tychos lärda syster Sophie bör ha kunnat se den systematiska vandalismen från sitt boende i Helsingör! På 1700-talet var Europas astronomer mest intresserade av att fastslå de astronomiskt viktiga koordinaterna för Tychos instrument, men på 1800-talet inleddes intresset på allvar för den arkeologiska sidan av slott och observatorium. Märkesår är 1823-24 då de första – i vår mening – seriösa arkeologiska grävningarna ägde rum. Bland annat grävdes Uraniborgs brunn fram. 1901 följde nästa stora utgrävning rum (Charlier) med en märklig tysk uppföljning: Berlin-astronomen, Treptowobservatoriets skapare Friedrich Archenhold smyggrävde utan tillstånd och fick med sig hem en del artefakter som fortfarande bör finnas i samlingar på observatoriet i Berlin.

På 1930-talet kom bitar av den berömda vattenmöllan i dagen, bland annat blottades en del av kvarnens gråstensgrund, kvarnrännan påträffades och ett vattenhjul och en kvarnsten. Resterna av den jättelika fördämningsvallen inhägnades år 1931. Fyndet av vattenkvarnen dokumenterade bilden av Tychos Ven som ett Big Science-projekt på renässansen: Här byggdes stora instrument och kvaliteten på observationerna var föredömligt exakta för tiden, hit kom elever och assistenter från hela Europa, här fanns en vattenmölla och eget boktryckeri, brev och böcker utväxlades med omvärlden. Tycho var i stort sett självförsörjande som vetenskapsman.

I samband med Sällskapets kongress i Lund 1926 gjordes en utflykt till ön, och alla kunde bevittna hur eländigt det var med Tychos lämningar. De planerade astronombesöken 1938 i samband med Internationella astronomiska unionens kongress i Stockholm ställde emellertid in. Men stenen hade trots allt kommit i rullning, och efter några årtionden började Tycho Brahe-minnenas skydd få struktur ute på ön. I början av 1950-talet kom det kupolformade betongvalvet över Stjärneborgs till, ett givet utflyktsmål för oss astronomer och amatörastronomer i södra Sverige de åren. ​Därefter har mycket hänt, och den 11 maj i år återinvigs den senaste versionen av Tycho Brahe-minnena samtidigt som Tycho Brahe-museet i den avkristnade kyrkan kommer att radikalt uppgraderas analogt och digitalt. Fokus kommer att sättas på andra sidor av Tycho Brahe än de rent astronomiska – även om dessa förblir viktiga.

Modell tillverkad vid 1934 Tekniska museets modellverkstad i skala 1:20 av utgrävningarna av Tycho Brahes papperskvarn på Ven. Foto: Tekniska museet, Telefunken.

Den förteleskopiska astronomin toppade på hans ö, och vi får se om Unesco, IAU med flera intressenter kan förvandla Tycho Brahe-minnena till ett världsarv – runt södra Östersjön har astronomin haft några av sina viktigaste historiska bopålar med Tychos ö som den kanske allra, allra viktigaste.

#21: Hjalmar Branting och astronomin

Av Ulf R. Johansson

Hjalmar Branting (1860-1925), landets förste socialdemokratiske statsminister, var sedan ungdomen en stor astronomientusiast. Han studerade rentav ämnet vid Uppsala universitet i slutet av 1870-talet men tog aldrig någon examen. Andra intressen, de politiska, tog mer och mer över; Branting bekände sig öppet till den radikala studentgenerationen.

Brantings resa mot stjärnorna hade börjat i hemmet i Stockholm, som låg granngårds med Observatoriekullen. Allmänt tros att han entusiasmerades av populärastronomen Hjalmar Strömer, som skrev flera böcker om de astronomiska fenomenen. Men inte bara det: Strömer var en frän samhällskritiker av diverse ”samfundslyten”, och det budskapet gick hem hos den sökande överklassonen Branting.

Hjalmar Branting. Foto: Wikimedia commons.

Branting kom som gymnasist att bli vän med professorn uppe på kullen själv, Hugo Gyldén, och denne sa en gång att han beklagade att Branting valt socialismen före astronomin.

Branting hjälpte tidigt till vid observationer och kunde med tiden titulera sig amanuens. Astronomin kom att betyda mycket för Brantings intellekt. Hans sentida vän, konstnären Richard Berg, sa rentav att det var astronomin som gjorde Branting till ”rationell tänkare”. Ska man tro Hjalmar Brantings styvdotter Vera von Kraemer så kunde detta mycket väl ha timat: ”Han kunde ha blivit en damernas favorit – och ingenting mer! Han kunde ha blivit en slösare, en sportsman, en stilfull legationsherre, en ovanligt behaglig professor i astronomi.”

Jag gillar hennes uttryck om Branting som en ”ovanligt behaglig” astronomiprofessor. Borde inte alla astronomiprofessorer vara behagliga?

1919 skapades Svenska Astronomiska Sällskapet och bland ”uppropsmakarna” fanns Hjalmar Branting. Han ingick inte i den första styrelsen men valdes enhälligt in när Oscar Holtermann valde att dra sig tillbaka 1921. Men kunde han bidra med något i styrelsearbetet, som leddes av professor Karl Bohlin de första åren? Av protokollen att döma deltog han i en del möten och när frågan om Sveriges inträde i Internationella astronomiska unionen hamnade på styrelsens bord hade astronomerna genom Branting en direkt länk in i regeringskansliet. Men statsministeruppdraget innebar förstås att Branting var på väg in i det politiska spelet på allvar. Ärligt talat: Jag tror inte han hade tid över för astronomins musa Urania. Och några år senare, 1925 närmare bestämt, gick Branting ur tiden.

Hjalmar Branting talar i Folkets Park i Malmö den 1 maj 1921. Foto: Nils Jönsson, Malmö museer.

Vänskapen med astronomer släppte Hjalmar Branting dock aldrig. Känd är hans motion i riksdagen till förmån för den svenske Pulkovo-astronomen Magnus Nyrén. Efter den kommunistiska revolutionen drogs Nyréns ryska pension in och Nyrén återvände till Sverige. Därför motionerade gamle studiekamraten Branting om pension till honom i riksdagen och fick ledamöterna med sig.

Frågan om Brantings astronomiska intresse även sedan han gjort en enastående politisk karriär skulle kunna lösas genom att titta i hans privatbibliotek. Men enligt Jan Myrdal har detta mer eller mindre förskingrats av Brantings sentida partiefterträdare.

Avslutningsvis kan nämnas att ett originalmanus från 1909 skrivet av Hjalmar Branting och som lundaprofessorn i astronomi Knut Lundmark ägt, nu kommit till rätt adressat: Arbetarrörelsens arkiv. Manuset författades i samband med August Strindbergs 60-årsdag. Branting, den i ungdomen verksamme astronomen, önskar sig den samhällskritiske Strindberg tillbaka i stället för den alltmer ockulte svamlaren och svärmaren. Manuset, som återgavs i Social-Demokraten, har citerats i alla Hjalmar Branting-biografier, senast i Olle Svennings mäktiga biografi. Men det är övertecknad som suttit på originalet via arv. Manuset överlämnades härom året till den socialdemokratiska partigruppen i riksdagen och partisekreteraren Carin Jämtin tog emot. Hon var nästan rörd till tårar! Jag bjuder på det.