1. Sällskapets historia – Sida 2 – Svenska astronomiska sällskapet 100 år

#35: Tycho Brahe-minnet på Ven

Av Ulf R. Johansson

Knappt hade Svenska astronomiska sällskapet bildats förrän sällskapets styrelse gav sig själv ett sällsynt hedersamt uppdrag: Att slå vakt om det som fortfarande fanns kvar av Tycho Brahes slott och observatorium på Ven (Uraniborg respektive Stjärneborg) och se till att de inte ytterligare förstördes.

Tycho Brahe-statyn på Ven. Foto: Kulturen Lund, okänd fotograf.

I en framställning till Kungl. Maj:t 1921 menar Sällskapets styrelse att de ”Tychoniska ruinernas bevarande” var ett absolut krav för tidens svenska astronomi, och kritiken mot ansvariga myndigheter på den statliga sidan var inte särskilt inlindad: ”Ty det som från dessa myndigheters sida hittills har åtgjorts i saken, kan omöjligen anses på något sätt motsvara dessa minnesmärkens alldeles säregna och för vetenskapen enastående betydelse.” Skrivelsen var undertecknad av ordförande Karl Bohlin och ledamöter som Svante Arrhenius, Hjalmar Branting, Vilhelm Carlheim-Gyllensköld, Carl Charlier, Nils Tamm, Nils Nordenmark, Hugo von Zeipel och några till. Notabelt är styrelseledamöterna Charliers och Carlheim-Gyllenskölds namn, lundaprofessorn Charlier hade haft det vetenskapliga överansvaret vid utgrävningen på Ven 1901 och Carlheim-Gyllensköld hade också besökt ön och rapporterat till sällskapet därifrån. Även Branting var som sagt med på ett hörn – inte dåligt att ha en politiker på sin sida.

Karta över Öresund från 1705. Texten talar om att tullen som passerande fartyg får betala utgör en av de största inkomstkällorna för den danske kungen. Ön Ven återfinns strax ovanför kompassrosen, och här är även Brahes observatorium utsatt. Foto: Sjöhistoriska museet.

Men Sällskapet var nu inte först med att uppmärksamma förfallet. Redan på 1600-talet noterades hur raskt Tychos byggnader raserats. Tychos lärda syster Sophie bör ha kunnat se den systematiska vandalismen från sitt boende i Helsingör! På 1700-talet var Europas astronomer mest intresserade av att fastslå de astronomiskt viktiga koordinaterna för Tychos instrument, men på 1800-talet inleddes intresset på allvar för den arkeologiska sidan av slott och observatorium. Märkesår är 1823-24 då de första – i vår mening – seriösa arkeologiska grävningarna ägde rum. Bland annat grävdes Uraniborgs brunn fram. 1901 följde nästa stora utgrävning rum (Charlier) med en märklig tysk uppföljning: Berlin-astronomen, Treptowobservatoriets skapare Friedrich Archenhold smyggrävde utan tillstånd och fick med sig hem en del artefakter som fortfarande bör finnas i samlingar på observatoriet i Berlin.

På 1930-talet kom bitar av den berömda vattenmöllan i dagen, bland annat blottades en del av kvarnens gråstensgrund, kvarnrännan påträffades och ett vattenhjul och en kvarnsten. Resterna av den jättelika fördämningsvallen inhägnades år 1931. Fyndet av vattenkvarnen dokumenterade bilden av Tychos Ven som ett Big Science-projekt på renässansen: Här byggdes stora instrument och kvaliteten på observationerna var föredömligt exakta för tiden, hit kom elever och assistenter från hela Europa, här fanns en vattenmölla och eget boktryckeri, brev och böcker utväxlades med omvärlden. Tycho var i stort sett självförsörjande som vetenskapsman.

I samband med Sällskapets kongress i Lund 1926 gjordes en utflykt till ön, och alla kunde bevittna hur eländigt det var med Tychos lämningar. De planerade astronombesöken 1938 i samband med Internationella astronomiska unionens kongress i Stockholm ställde emellertid in. Men stenen hade trots allt kommit i rullning, och efter några årtionden började Tycho Brahe-minnenas skydd få struktur ute på ön. I början av 1950-talet kom det kupolformade betongvalvet över Stjärneborgs till, ett givet utflyktsmål för oss astronomer och amatörastronomer i södra Sverige de åren. Därefter har mycket hänt, och den 11 maj i år återinvigs den senaste versionen av Tycho Brahe-minnena samtidigt som Tycho Brahe-museet i den avkristnade kyrkan kommer att radikalt uppgraderas analogt och digitalt. Fokus kommer att sättas på andra sidor av Tycho Brahe än de rent astronomiska – även om dessa förblir viktiga.

Modell tillverkad vid 1934 Tekniska museets modellverkstad i skala 1:20 av utgrävningarna av Tycho Brahes papperskvarn på Ven. Foto: Tekniska museet, Telefunken.

Den förteleskopiska astronomin toppade på hans ö, och vi får se om Unesco, IAU med flera intressenter kan förvandla Tycho Brahe-minnena till ett världsarv – runt södra Östersjön har astronomin haft några av sina viktigaste historiska bopålar med Tychos ö som den kanske allra, allra viktigaste.

#21: Hjalmar Branting och astronomin

Av Ulf R. Johansson

Hjalmar Branting (1860-1925), landets förste socialdemokratiske statsminister, var sedan ungdomen en stor astronomientusiast. Han studerade rentav ämnet vid Uppsala universitet i slutet av 1870-talet men tog aldrig någon examen. Andra intressen, de politiska, tog mer och mer över; Branting bekände sig öppet till den radikala studentgenerationen.

Brantings resa mot stjärnorna hade börjat i hemmet i Stockholm, som låg granngårds med Observatoriekullen. Allmänt tros att han entusiasmerades av populärastronomen Hjalmar Strömer, som skrev flera böcker om de astronomiska fenomenen. Men inte bara det: Strömer var en frän samhällskritiker av diverse ”samfundslyten”, och det budskapet gick hem hos den sökande överklassonen Branting.

Hjalmar Branting. Foto: Wikimedia commons.

Branting kom som gymnasist att bli vän med professorn uppe på kullen själv, Hugo Gyldén, och denne sa en gång att han beklagade att Branting valt socialismen före astronomin.

Branting hjälpte tidigt till vid observationer och kunde med tiden titulera sig amanuens. Astronomin kom att betyda mycket för Brantings intellekt. Hans sentida vän, konstnären Richard Berg, sa rentav att det var astronomin som gjorde Branting till ”rationell tänkare”. Ska man tro Hjalmar Brantings styvdotter Vera von Kraemer så kunde detta mycket väl ha timat: ”Han kunde ha blivit en damernas favorit – och ingenting mer! Han kunde ha blivit en slösare, en sportsman, en stilfull legationsherre, en ovanligt behaglig professor i astronomi.”

Jag gillar hennes uttryck om Branting som en ”ovanligt behaglig” astronomiprofessor. Borde inte alla astronomiprofessorer vara behagliga?

1919 skapades Svenska Astronomiska Sällskapet och bland ”uppropsmakarna” fanns Hjalmar Branting. Han ingick inte i den första styrelsen men valdes enhälligt in när Oscar Holtermann valde att dra sig tillbaka 1921. Men kunde han bidra med något i styrelsearbetet, som leddes av professor Karl Bohlin de första åren? Av protokollen att döma deltog han i en del möten och när frågan om Sveriges inträde i Internationella astronomiska unionen hamnade på styrelsens bord hade astronomerna genom Branting en direkt länk in i regeringskansliet. Men statsministeruppdraget innebar förstås att Branting var på väg in i det politiska spelet på allvar. Ärligt talat: Jag tror inte han hade tid över för astronomins musa Urania. Och några år senare, 1925 närmare bestämt, gick Branting ur tiden.

Hjalmar Branting talar i Folkets Park i Malmö den 1 maj 1921. Foto: Nils Jönsson, Malmö museer.

Vänskapen med astronomer släppte Hjalmar Branting dock aldrig. Känd är hans motion i riksdagen till förmån för den svenske Pulkovo-astronomen Magnus Nyrén. Efter den kommunistiska revolutionen drogs Nyréns ryska pension in och Nyrén återvände till Sverige. Därför motionerade gamle studiekamraten Branting om pension till honom i riksdagen och fick ledamöterna med sig.

Frågan om Brantings astronomiska intresse även sedan han gjort en enastående politisk karriär skulle kunna lösas genom att titta i hans privatbibliotek. Men enligt Jan Myrdal har detta mer eller mindre förskingrats av Brantings sentida partiefterträdare.

Avslutningsvis kan nämnas att ett originalmanus från 1909 skrivet av Hjalmar Branting och som lundaprofessorn i astronomi Knut Lundmark ägt, nu kommit till rätt adressat: Arbetarrörelsens arkiv. Manuset författades i samband med August Strindbergs 60-årsdag. Branting, den i ungdomen verksamme astronomen, önskar sig den samhällskritiske Strindberg tillbaka i stället för den alltmer ockulte svamlaren och svärmaren. Manuset, som återgavs i Social-Demokraten, har citerats i alla Hjalmar Branting-biografier, senast i Olle Svennings mäktiga biografi. Men det är övertecknad som suttit på originalet via arv. Manuset överlämnades härom året till den socialdemokratiska partigruppen i riksdagen och partisekreteraren Carin Jämtin tog emot. Hon var nästan rörd till tårar! Jag bjuder på det.

#17: Internationella astronomiåret 2009

Av Gösta Gahm

På förslag av IAU utsåg FN 2009 till Internationella astronomiåret, detta för att fira 400-årsjubileet av Galileis teleskopobservationer. Foto: Vita huset, Chuck Kennedy.

Under mina tio år som ordförande i Svenska astronomiska sällskapet var internationella astronomiåret 2009 det utan jämförelse mest intensiva och händelserika. När jag tittar igenom högen jag sparat av affischer, inbjudningar till evenemang, pressklipp, brev med mera undrar jag hur vi orkade genomföra så mycket på så många platser i landet, men vi ville ju att Sällskapet skulle delta över hela Sverige. Uppslutningen var enorm. Vilken imponerande mängd initiativ det togs att föra fram astronomin detta år och av så många entusiaster landet runt! Även musiken kom att få en framträdande roll med anknytande konserter i till exempel Berwaldhallen, Kungliga Operan i Stockholm, Nobelmuseet och i flera kyrkor. För egen del kom arbetet med två vandringsutställningar och ett skolprogram i Sällskapets regi att fylla en stor del av min tid före, under och efter 2009. Med dessa program landade vi på små och stora orter från Karlshamn och Malmö i söder till Kiruna i norr.

Utställningen ”Upptäck universum – i Galileis fotspår” produceras tillsammans med Charlotte Helin i Halland. Temat för astronomiåret var ju de 400 år som gått sedan Galileo Galilei började observera objekt på himlen i sin kikare. Utställningen var i lådformat och kunde lätt fällas ihop för transporter. Storbildsutställningen ”Utblick – tillbakablick” invigdes den 24 augusti i Kungsträdgården, Stockholm av chefen för Världsnaturfonden Lars Kristoferson och med dansgruppen Yria. Den hamnade därefter i miljöer av olika slag som bibliotek, museer, en flygplats, en konserthall och olika lärosäten. Den producerades i samarbete med Margareta Malmort och de 1.7 x 1 meter stora bilderna, som var inramade i massivt trä och placerade i tunga krukor, monterades på Konsthögskolan i Stockholm. Det behövdes flera personer att baxa in och ut dem i de pick-up bilar vi hyrde, men idén var att de skulle klara sig till och med i Stockholms innerstad då nattens busar är ute – vi sa att de var terroristsäkrade.

Vandringsutställningen ”Utblick – tillbakablick” exponerades först i Kungsträdgården, Stockholm, och som framgår av kablarna var den belyst nattetid. Foto: Gösta Gahm.

Vi var också rätt många som engagerade oss i Sällskapets skolprogram där vi typiskt gav vår show i en stor aula med ett antal gymnasieklasser bänkade, alltså mer än hundra elever åt gången. Här berättade vi om Galileis upptäckter och de gillade uppenbart att fara ut i rymden med den 3D film, som producerats av bland annat Alexis Brandeker. På vissa håll höll vi också diskussioner med elever i mindre grupper, där eleverna hade förberett frågor.

Med Sällskapets skolprogram samlade vi gymnasister på många orter i Sverige, som här i Jönköping då vi tog med flera hundra ungdomar på en resa genom rymden i tre dimensioner. Foto: Gösta Gahm.

Det är svårt att välja ut några extra vackra pärlor från allt som hände detta år. Sweden Solar System (se nr #2) fick ett mycket fint tillskott med gestaltningen av komet Halley vid vetenskapscentret Balthazar i Skövde och i Uppsala blev det gatudans på en bild av Saturnus.

Jag kommer alltid minnas spänningen, för att inte säga anspänningen, inför några evenemang som utgjorde startskotten till ”Året”. Jag fanns på plats med Galilei-utställningen när Göteborg inledde vid Naturhistoriska museet den 10 januari och där vi engagerat den norske författaren Atle Naess för ett föredrag.

Stockholm fick uppleva två invigningsceremonier förutom presskonferensen på Gamla observatoriet den 15 januari. Först var vi i Storkyrkan den 4 januari med Alexis 3D-resa projicerad på en jätteskärm under predikstolen, varifrån tidigare Bengt Gustafsson berättat om Galileo Galilei och hans samtid. Galileisk orgelmusik framfördes av Mattias Wager och så fick vi barnen att ingå i ett solsystem mobile på stengolvet. Solen var en långsamt roterande blond flicka omgiven av andra barn i snabbare rotation och som kretsade runt ”solen”. Kaplanen Kristina Ljunggren var utklädd till Urban målares fru och klättrade under makens tavla av vädersolar i kyrkan.

Och så kom galakvällen i Stockholm den 15 januari. Vi ordnade en samling i en sky bar på Söder varifrån vi kunde se Globen tändas och sen drog vi till Handelshögskolan där Bengt Gustafsson och Ulf Danielsson kåserade. Kvällen avslutades med besök på Gamla observatoriet där Stockholms amatörastronomer (STAR) höll öppet för stjärnskådning.

Astronomiårets logotyp.

Astronomiåret bjöd också på ”100 timmar astronomi” i april månad och som blev en stor succé på de flesta orter. Det var från den erfarenheten som idén om ”Astronomins Dag och Natt” växte fram och som i år inträffar 27-28 september. Sällskapet har också initierat ”Astronomdagarna” då forskare och lekmän samlas, detta år i oktober i Stockholm, då även Sällskapets 100-årsjubileum ska uppmärksammas.

#15: Planetariet

Av Johan Kärnfelt

En fråga som mången astronom brottats med är vad man ska göra med dyrbara instrument när de rangeras ut och ersätts av andra, nyare saker. Ska de bara skrotas? Ska de bevaras för eftervärlden? I så fall var? En variant på detta dilemma gick i dagen när Stockholmsutställningen monterades ner hösten 1930. En av utställningens riktiga dragplåster hade varit ett planetarium. Planetarieprojektorn hade efter en donation köpts in från tyska Carl Zeiss i Jena och sedan ställs upp i en speciell byggnad på utställningsområdet. På bara några månader hade 350 000 stockholmare fått ett och att om himlarna till livs under dess dom (samtidigt som de genererat en halv miljon i biljettintäkter). När utställningen stängdes blev maskinen stående.

Planetarieprojektor som användes i Stockholm hade tillverkats av Carl Zeiss i Jena. Projektorn hade producerats sedan 1926 och var av Modell II. Foto: Courtesy of ZEISS.

Nils Nordenmark, som ansvarat för visningar under utställningen och som dessutom var Svenska astronomiska sällskapets grundare och starke man, såg en chans till en bra affär. Varför inte ställa upp planetariet på Skansen, och sedan låta Sällskapet sköta driften? Allt som behövdes var en tomt och en mindre summa pengar för att resa en ny planetariebyggnad. Men detta var inget som gjordes i en handvändning. Nordenmark förankrar sin idé i utställningsstyrelsen och under flera år arbetar han oförtrutet vidare för att få affären till stånd. Han uppvaktade kronprins Gustav Adolf liksom olika Stockholmspolitiker. Han engagerade den nyinstiftade Nationalkommittén för astronomi för saken, och fick dem att i ärendet vända sig direkt till Kungl. Maj:t. Han fick till och med en audiens hos ecklesiastikministern Arthur Engberg, vilken emellertid visade sig föga intresserad. Några pengar blev det alltså inte. Efter mycket om och men lyckades han emellertid säkra ett överlämnande av planetarieprojektorn till Sällskapet, vilket formellt genomfördes hösten 1933.

Så nu var man i besittning av en maskin som bevisligen varit en publikmagnet och därmed skulle kunna bli en potentiell inkomstkälla för Sällskapet, frågan var bara var den skulle ställas upp. Nordenmark försökte bearbeta Skansen men där ville man inte släppa till någon tomtmark. Tillslut lyckades han genom att vända sig till Riksmarskalksämbetet komma över en tomt utanför, men i direkt anslutning till, Skansen. Återstod pengarna. Här steg amatörastronomen och godsägaren Nils Tamm in och räddade projektet genom att donera de medel som behövdes för att bygga ett nytt planetarium. Hösten 1934 var byggnaden rest, projektorn installerad och intrimmad.

1935 ordnades en sommarkurs i astronomi vilken avhölls i det nya planetariet. På bilden sitter lärarna på första raden, däribland Nordenmark (fyra från vänster). Foto: *Populär astronomisk tidskrift*, vol. 16, 1935, s. 147.

Under Stockholmsutställning hade planetariet verkligen varit en publikmagnet – inte minst nyhetens behag verkar ha attraherat huvudstadsbefolkningen – men efter nyinvigningen tappade det snart i attraktionskraft. Kritiska medlemmar i Sällskapet menade att man inte lyckades förnya programmet, att föreläsarna inte begrep hur man talar vetenskap med vanligt folk, och framförallt att man inte lyckades attrahera skolklasser i den utsträckning som man behövde för att verksamheten skulle bära sig. Men även om man försökte hantera en del av kritiken så lyckades man inte bryta den nedåtgående trenden. Man fortsatte dock att driva anläggningen in på 1940-talet, men med tiden blev den alltmer av en belastning. Tillslut tvingades man helt enkelt stänga. Nordenmark löste de akuta problemen genom att hyra ut planetariemaskinen till Liseberg i Göteborg.

Historien fick sin upplösning något år senare när man plötsligt hörde av sig från universitetet i Chapel Hill, North Carolina — man var på jakt efter en projektor till sitt planetarium och eftersom Zeiss-fabrikerna var stängda på grund av kriget tog man sikte på andrahandsmarknaden. Nordenmark var inte sen att acceptera erbjudandet, trots att han därmed tvingades bryta kontraktet med Liseberg och köpa ut dem. Projektorn såldes alltså till USA, och med god förtjänst.

På sin nya plats var projektorn i drift fram till början av 1969, när den ersattes av en modernare maskin. Förutom att under drygt två decennier ha betjänat den amerikanska allmänheten hade den då också kommit till användning för utbildning av astronauter i Mercury-, Gemini- och Apolloprogrammen. Det var under domens konstgjorda stjärnhimmel de tränade astronomisk navigation. Sista gången detta skedde var den 21 februari 1969 då Neil Armstrong och Apollo 11-besättningarna på detta sätt lärde sig navigera himlen. Därefter pensionerades projektorn.

Installerad i Morehead Planetarium användes projektorn från Stockholmsutställningen bland annat till att utbilda astronauter i celest navigation. Sittande till vänster astronauten Wally Schirra (Mercury 8, Gemini 6, Apollo 7) och i mitten Scott Carpenter (Mercury 7). Foto: NASA/Retro Space Images.

Minnet av planetariet har förstås falnat, men faktum är att Sällskapet fortfarande förvaltar arvet efter det. Pengarna som Nordenmark fick vid försäljningen av maskinen blev grundplåten i Sällskapets så kallade Planetariefond, en fond som alltsedan dess delat ut mindre anslag till bland annat Sveriges många astronomiföreningar.

#7: Sällskapets tidskrifter

Av Johan Kärnfelt

Första numret av första årgången av *Populär astronomisk tidskrift*. I denna skriver bland annat Hugo von Zeipel om stjärnornas utveckling. Läs artikeln här.

I stadgarna som slogs fast när Svenska astronomiska sällskapet grundades 1919 sägs bland annat att sällskapet ska ge ut publikationer av ”vetenskapligt och populärt” innehåll. Detta förverkligades redan på andra året när husorganet Populär astronomisk tidskrift sjösattes 1920.

I tidskriftens anmälan meddelas att den kommer att ge utrymme för sammanfattningar av föreläsningar levererade i sällskapets regi, uppsatser om nya upptäckter, liksom populära framställningar av olika delar av astronomin. Därtill understryker man att amatörastronomin ska uppmuntras både genom vägledningar och genom att ge utrymme åt amatörernas observationsrapporter. I huvudsak upprätthölls denna programförklaring i flera decennier, även om intresset för amatörernas verksamhet svalnade redan efter några år (för att väckas till liv igen på 40-talet).

Adjektivbestämningen ”populär” kräver en kommentar. En sentida läsare av något gammalt nummer från säg 20-talet slås av att prosan många gånger är allt annat än populär, i själva verket varierar nivån kraftigt mellan olika artiklar. Här måste man emellertid ha i minnet att Sällskapet både var en intresseorganisation för Sveriges astronomer och en organisation som ville kommunicera med en bredare allmänhet. Dessutom var många av författarna inte vana att skriva populärt och visste helt enkelt inte hur man presenterar komplicerade saker på ett enkelt vis. Med tiden lärde man sig hantera de språkliga problemen, men dragkampen mellan de inomvetenskapliga och de utåtriktade ambitionerna skulle bestå.

Vid slutet av 1960-talet ombildades tidskriften. Man hade länge varit väl medveten om att både det danska och det norska systersällskapets tidskrifter konkurrerade om såväl läsare som artikelförfattare, och en idé föddes om en gemensam samnordisk tidskrift. Denna blev också verklighet 1968 när Astronomisk tidsskrift startades, vilken samtidigt blev föreningstidskrift för de tre inblandade sällskapen. Att adjektivet populär hängdes av var inte bara ett sätt att markera att en ny era började, utan signalerar också en förskjutning av innehållet. Tidskriftens artiklar blev mer tekniska och den tilltänkta publiken förutsattes därmed vara mer initierad.

Att ge ut en tidskrift har varit en huvuduppgift alltsedan Sällskapet grundades. Här en bukett med de nummer där tidskriften antingen bytt namn eller typografi. *Populär astronomisk tidskrift* längst till vänster, några nummer av samnordiska Astronomisk tidsskrift på mitten, och ytterligare några, inklusive det senaste numret, av *Populär astronomi*i.

Även om tidskriften fungerade väl under många år, så brottades den också med problem. Sällskapet hade växt kontinuerligt under 60- och 70-talet men runt 1980, när man hade ungefär 1500 medlemmar, vände kurvan nedåt. Förklaringar kan framförallt sökas i att amatörastronomerna nu på allvar börjat organisera sig i egna föreningar och därför lämnade Sällskapet, men också i att många läsare helt enkelt fann innehållet i Astronomisk tidsskrift för svårsmält. Aktiva inom Sällskapet kände därför att det började bli dags att stöpa om tidskriften igen.

Så skedde också. Efter att det norska sällskapet beslutat sig för att dra sig ur det nordiska tidskriftssamarbetet lämnade också det svenska. Under några år gav man ut en försvenskad version – Astronomisk tidskrift (med ett s) – innan man 2001 gjorde ett rejält omtag och skapade den tidskrift vi har med oss idag, det vill säga Populär astronomi. Som deklareras redan i titeln innebär detta ett sorts återvändande till den ursprungliga ambitionen om att nå ut till en bredare publik. Och denna ambition har också lyckats – tidskriften når idag omkring femtusen medlemmar.

Sammanställning av tidskriftsutgivningen.

#1: Svenska astronomiska sällskapet grundas

Av Johan Kärnfelt

I år firar Svenska astronomiska sällskapet seklet jämt. Det grundades närmare bestämt vid ett sammanträde den 6 oktober 1919. Initiativtagare till sällskapet var Nils Nordenmark. Han hade disputerat i astronomi i Uppsala 1894, men sedan lämnat akademin för vad som skulle bli en mycket framgångsrik karriär inom försäkringsbranschen. Astronomiintresset odlade han sedan på fritiden, dels som framstående populärvetenskaplig författare och dels som sällskapets starke man under många år.

Nils Nordenmark. Foto: *Svenskt biografiskt lexikon*.

Redan vid slutet av 1800-talet hade svenska astronomer börjat tala om vikten av en sammanslutning för aktiva på fältet liksom för människor som var mer allmänt intresserade av astronomin. Förebilder kunde man hitta utomlands. I England fanns till exempel fackastronomiskt orienterade Royal Astronomical Society (grundat 1820) och även amatörastronomernas sammanslutning British Astronomical Association (1890). Och i grannlandet Danmark hade Astronomiskt Selskab grundats 1916. Men i Sverige saknades alltså en motsvarande organisation, något som Nordenmark sommaren 1919 bestämde sig för att ändra på.

Efter preliminära sonderingar där han sökte stöd hos Vetenskapsakademiens astronom Karl Bohlin, geofysikern och astronomen Vilhelm Carlheim-Gyllensköld, och kemisten och Nobelpristagaren Svante Arrhenius, kallade han till ett konstituerande sammanträde på Restaurang Rosenbad i Stockholm. Ett femtiotal intresserade dök upp och mötet antog ett tidigare utarbetat stadgeförslag och tillsatte samtidigt en styrelse där Bohlin gjordes till ordförande, Arrhenius till vice ordförande, Carlheim-Gyllensköld till bibliotekarie och Nordenmark själv gavs det viktiga uppdraget som sekreterare. Utöver dessa ingick ytterligare några universitetsprofessorer, liksom ett par amatörastronomer i styrelsen.

Interiör från Restaurang Rosenbad. Här höll Sällskapet sitt konstituerande sammanträde 1919. Foto: Stockholms stadsmuseum, okänd fotograf.

Den bredd som antyds av styrelsens sammansättning återkommer också i stadgarnas första paragraf som säger att sällskapet ska vara ”en sammanslutning av den astronomiska vetenskapens utövare och vänner i Sverige”. I ett upprop i pressen specificerar man detta till ”fackmännen, amatörastronomer och övriga astronomiska intresserade”. Jämför man med den engelska scenen ville man alltså vara både Royal Astronomical Society och British Astronomical Association på en gång, ett förhållande som har präglat sällskapets hundraåriga historia och både skapat möjligheter och en del slitningar.

Läser vi vidare i de första stadgarna så talar den andra paragrafen om att sällskapets övergripande mål är att ”främja den astronomiska forskningen”, och att man i detta ärende ska anordna föreläsningar och förevisningar liksom utge publikationer av ”vetenskapligt och populärt” innehåll. Föreläsningsverksamheten drogs igång tämligen omgående, och vid det första tillfället talade Bohlin om Nova Aquilae 1918, Östen Bergstrand, föreståndare för observatoriet i Uppsala, om solförmörkelsen 1914, och Carlheim-Gyllenskiöld om amatörfotografier av solkoronan. Denna tradition med mer eller mindre populära föredrag har sedan upprätthållits in i vår egen tid. Sällskapets språkrör Populär astronomisk tidskrift startades året därpå, 1920, och jag ska återkomma till den i ett senare inlägg.

I samband med Sällskapets 25-årsjubileum skrev Nordenmark en kort historik, vilken också publicerades i tidskriften. Läs hela artikeln här.