Svenska astronomiska sällskapets vårutflykter har det senaste decenniet oftast gått till något observatorium. Men våren 2017 åkte vi istället till Ytterby på Resarö i Stockholms innerskärgård. Vi besökte där en övervuxen grusgrop som i själva verket är ett igenskottat gammalt gruvhål. Varför då, kan man undra.
Arbetare vid gruvan. Foto: Ytterby gruva, okänd fotograf.
Ytterby gruva är faktiskt ett svenskt industriminnesmärke dit främst kemister vallfärdar. I sten som hittats i gruvan har nämligen ett antal grundämnen identifierats för första gången. Det är därför flera av grundämnena i det välkända periodiska systemet har svenskklingande namn, såsom ytterbium, terbium, erbium och yttrium. Dessa grundämnen, som alltså fått sitt namn just från Ytterby, kunde utvinnas ur mineral som hittats i gruvan under mitten och slutet av 1800-talet.
Holmium, uppkallat efter Stockholm, upptäcktes 1879 och samma år utvanns tulium och skandium från mineral hittat i Ytterby. Skandium är ett grundämne som ofta ses i spektralobservationer av stjärnatmosfärer. Andreas Korn, stjärnforskare i Uppsala, berättade därför livfullt om skandiums ursprung och förekomst bland stjärnorna på vår utflykt till Ytterby.
Periodiska systemet (150-årsjubilerande!) med grundämnen som säkert identifierades första gången i mineral från Ytterby markerade med grönt. De gula identifierades i samma mineral, men stenen kom inte just från Ytterby.
Senare på sommaren samma år, närmare bestämt den 17 augusti 2017, hände så något som fick många astronomer att återigen fundera över varifrån de tyngsta grundämnena – som dessa sällsynta jordartsmetaller – egentligen kommer. I ett kosmiskt perspektiv alltså. Gravitationsstrålningsdetektorn LIGO (förkortning av Laser Interferometer Gravitational-Wave Observatory) uppfångade en gravitationsvåg från två kolliderande neutronstjärnor 130 miljoner ljusår bort. Markbaserade optiska teleskop kunde snart uppfånga en ny ljuskälla på himlen, och detaljerade studier av denna så kallade makronova verkar tyda på att sådana ligger bakom skapandet av de tyngsta så kallade r-processämnena i universum. Kanske skapades alltså ytterbiumet från Ytterby från början i kolliderande neutronstjärnor.
I östra Småland, cirka 15 km nordväst
om Oskarshamn, ligger sjön Hummeln. Sjön ser ut som vilken svensk sjö som
helst, och om man inte anstränger sig ser den inte ens särskilt rund ut, vilket
ju en ”typisk” kratersjö bör göra. I början av mina doktorandstudier så såg jag
sjön omnämnas som misstänkt nedslagskrater i en artikel av Herbert Henkel och
Lauri Pesonen från 1992. Min man Carl hade några år tidigare fått höra från en
äldre kollega (och legend inom svensk geologi) som hette Maurits Lindström att
sjön ”helt klart är en krater, det handlar bara om att bevisa det”. Vidare
studier visade att det fanns ganska mycket vetenskaplig litteratur om ”kratern”
Hummeln, men ingen hade kunnat bevisa att det verkligen var en nedslagskrater.
Det visade sig också att man diskuterat Hummelns ursprung sedan början av
1800-talet. När Carl och jag planerade en fältresa till Dalarna 2010 för att
provta berggrunden i Siljan så tänkte vi att det är väl inte så mycket omväg
att ta vägen förbi sjön Hummeln på vägen hem om vi nu ändå är ute och kör.
Hummeln, 15 km nordväst om Oskarshamn. Foto: Google maps.
Körde gjorde vi sen, först upp till Siljan och runt där som två stollar för att hitta de bäst blottade graniterna för provtagning, och sen med 200 kg sten i bagageluckan tillbaka söderut till Hummeln. Området kring Hummeln är väldigt vackert och väl värt ett besök. Humlenäs är ett naturreservat där man kan uppleva ett gammalt småländskt odlingslandskap med fantastisk flora och gärdesgårdar, odlingsrösen och timmerbebyggelse. Jag blev inte besviken när vi kom dit, trots att jag faktiskt var skeptisk till att sjön verkligen var en krater vid den här tidpunkten. Min man å andra sidan var stärkt av Maurits ord och trodde stenhårt på kraterteorin. Han satte genast igång med projekt gå ner till sjön för att bada, eftersom det (enligt honom) är väldigt viktigt att bada i alla kratersjöar som man besöker. Jag å andra sidan är en obotlig badkruka (till mitt försvar var det dessutom rätt kallt ute), så jag stannade på land och tittade på den blottade berggrunden. Jag kunde se att den var krossad, eller breccierad som vi geologer säger.
På vägen tillbaka till bilen skulle vi gå en promenad längs sjön och titta lite mer på berggrunden. Jag har aldrig blivit så myggbiten någonsin som jag blev på den promenaden, och vilse gick vi också på vägen tillbaka. Då hade vi gått en bra bit längs med sjön och tagit några prover med oss som vi släpade på. Men tillbaka till bilen kom vi, och lastade in stenproverna innan vi for hem till Lund. I Lund gjorde vi sen tunnslip av proverna (tunnslip är väldigt tunna skivor av berg), för att kunna titta på de i mikroskop.
Chockad kvarts sedd genom mikroskop. Foto: L. Ferrieère, NHM Wien.
Det som vi letade efter i tunnslipen är något som kallas för chockad kvarts. Chockad kvarts kännetecknas av raka linjer i kvartskristaller, och de här linjerna har bildats genom en sorts deformation av kristallstrukturen. Denna typ av deformation kan bara bildas vid enormt höga tryck, så hittar man sådana vet man att det man tittar på måste ha utsatts för ett nedslag. Först efter flera veckor av letande, och efter att ha diskuterat med en internationell kollega, så kunde vi visa upp några kvartskristaller som var ”chockade”. Då visste vi att sjön faktiskt var en krater. Så efter ungefär 200 år av vetenskaplig diskussion om sjöns ursprung kunde vi äntligen rapportera att Hummeln faktiskt bildats genom att en stor meteorit slagit ner. Resultaten av det här arbetet publicerades i tidskriften Geology.
Karta över svenska och finska nedslagskratrar. Kartan är hämtad från en artikel i Populär astronomi (nr 2, 2018) som handlar om Sanna Alwmarks forskning. Läs hela artikeln här.
Västerås Astronomi-och Rymdforskningsförening (VARF) har sedan starten 1989 utvecklats till en av landets framgångsrikaste astronomiska föreningar vad avser det som i vetenskapliga sammanhang brukas kallas outreach. Med detta begrepp avses viljan och förmågan att nå ut till allmänheten genom spridning av kunskap och skapande av intresse för naturvetenskap i allmänhet och, i vårt fall, för astronomi och rymdfart i synnerhet. Under många år har nu VARF genom en liten skara medlemmar guidat tusentals skolelever vid teleskop eller vid dåligt väder verkat som astronomilärare i vårt klubbrum. Två kvällar i veckan är alltid avsatta för skolverksamhet. Före detta fysiklektorn Alf Borgström har under cirka 15 år avsatt varje tisdagskväll under säsong, oavsett köld och snö, tagit emot en skolklass, helt ideellt och hans föredöme har skapat efterföljare. Ja, all verksamhet i VARF sker på ideell basis.
För att hänga med
i utvecklingen har en grupp medlemmar under ett antal år hängivet arbetat med
att se till att observatoriet med sina nu två kupoler, Stjärnstugan och Urania,
har modernast tänkbara utrustning vad gäller teleskop, kameror och datorer med
lämpliga mjukvaror. De tusentals mantimmar som har lagts ner har utgjorts av en
intensiv lobbyverksamhet förenat med en otrolig pappersexercis för att skapa
ekonomiska förutsättningar, samt rent fysiskt byggarbete. En grupp medlemmars
olika yrkeserfarenheter har tillvaratagits optimalt och har utgjort en
nödvändig förutsättning för det som uppnåtts.
Hans-Göran Lindberg, Patric Tengwall och Jim Gage vid ODK-teleskopet. Foto: Hans Thorgren.
Stjärnstugan – som ursprungligen uppfördes 1939 av amatörastronomen Åke Odelberg och som 50 år senare kom föreningen till del – är utrustad med ett 25 cm Ritchey-Chrétien teleskop. Det är det som primärt används vid skolvisningar. Urania, uppförd av en grupp medlemmar åren 2007-2015, har ett 40 cm Optimized Dall-Kirkham-teleskop, med en förnämlig montering. Därtill flera CCD-kameror, filterhjul med mera. Vidare finns ett mindre solteleskop som i nästa etapp planeras bytas ut mot ett betydligt kraftfullare. Då kan det även bli verksamhet på dagtid.
VARF, som väl från början utgjordes av liten grupp entusiastiska ”gubbar”, har nu glädjande nog fått en helt annan karaktär och genomgått en kraftfull föryngringsprocess. Dessutom har en helt ny ungdomsförening, Mälardalens Yngre Observatörers Nätverk (MYON), bildats och har redan fler än 40 medlemmar.
Några av medlemmarna i Mälardalens yngre observatörers nätverk. Foto: Gabriella Habtezion.
Föreningens utrustning ger ju möjlighet till riktig skarp amatörastronomi och en grupp har kommit en bit på väg genom att nu börjat skaffa sig erfarenhet av stora teleskopet genom att lära sig astrofotografering med tillhörande bildbehandling. Men det skulle naturligtvis vara trevligt om medlemmar skulle ta chansen och börja med fotometri eller spektrometri eller annat ”vetenskapligt”. Eftersom föreningen har glädjen att ha ett par av landets skickligaste amatörastronomer som medlemmar finns mycken kompetens att utnyttja. Men VARF deltar nu i rent vetenskapligt arbete då vi genom vår meteorkamera är med i Swedish Allsky Meteor Network styrt från Institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala Universitet.
VARF har några år tillbaka
ett fruktbart samarbete med Mälardalens Högskola. Vi samordnar föreläsningar då
forskare bjuds in för att ge information om sina respektive forskningsfält. Det
har varit astronomer och fysiker med olika forskningsinriktning som gett
uppskattade föreläsningar.
Vårt observatorium
hålls i mån av tid och tillgängliga guider öppet för allmänheten, särskilt i
samband med Astronomins Dag och Natt eller vid spektakulära händelser på
himlen.
”Undén: Vi kan inte vara utanför … Kiruna skall vara med.”
Anteckningen gjordes av Hans Löwbeer vid ett regeringssammanträde den 19 februari 1962. Löwbeer, som var statssekreterare under ecklesiastikminister Ragnar Edenman, hade just föredragit rymdforskningsfrågor och Sveriges eventuella inträde i European Space Research Organisation (ESRO) (föregångaren till dagens European Space Agency, ESA). Anteckningen kan tyckas kryptisk men är i själva verket lättolkad. Utrikesminister Östen Undén hade för det första understrukit att Sverige inte kunde stå utanför ESRO. För det andra så menade Undén att Sveriges deltagande förutsatte att organisationen etablerade en raketbas utanför Kiruna, den som sedermera kom att få namnet Esrange.
Sekvens, sannolikt från slutet av 60-talet, med bilder från uppskjutningen av en Nike Apache-raket från Esrange filmad med 16 mm 24 bilder/sekund. Foto: Okänd fotograf, Tekniska museets arkiv.Nyttolasten från en Nike Apache-raket grävs fram efter nedslaget. Foto: Okänd fotograf, Tekniska museets arkiv.
I boken Sverige i rymden (1997) ger
Jan Stiernstedt, tjänsteman vid utbildningsdepartmentet och sedermera chef och
ordförande för Statens delegation för rymdverksamhet, sitt inifrånperspektiv på
skeendena. ESRO-medlemskapet var nära förbundet med Sveriges neutralitetspolitik.
Undén var inte nödvändigtvis begeistrad i rymdforskning – även om han kan ha
varit det – utan han värnade om Sveriges relationer till Västeuropa. Sverige
hade av hänsyn till sin neutrala ställning nyligen valt att stå utanför det EEG,
föregångaren till EG och EU. Därför låg det nu i Undéns intresse att Sverige
engagerade sig i varje möjlig europeisk samarbetsform utan militär anstrykning.
ESRO verkade vara en sådan – åtminstone sedan man lyckats separera ut
utvecklingen av en europeisk rymdraket som byggde vidare på militär teknologi.
Bengt Hultqvist inviger Esrange 1966. Foto: IRF.
Det hade inte varit självklart. NATO umgicks med planer om att organisera
rymdforskningen, vilket skulle ha omöjliggjort deltagande av neutrala länder
som Sverige och Schweiz. Den europeiska forskareliten bakom ESRO hade CERN som
förebild, man ville åstadkomma en ”fredlig” rymdorganisation. I slutändan blev
det ett europeiskt rymdprogram uppdelat på två organisationer. ESRO skulle stå
för det vetenskapliga programmet och European
Launcher Development Organization (ELDO) för utvecklingen av en europeisk
rymdraket. Sverige valde att stå utanför ELDO. Man oroade sig över hur
Sovjetunionen skulle reagera, att delta i ett raketutvecklingsprogram
tillsammans med tunga NATO-länder kunde betraktas som ett avsteg från
neutralitetsprincipen.
Sveriges medlemskap i ESRO hängde som sagt också på raketbasen utanför
Kiruna. Sondraketuppskjutningar i norrskenszonen var högintressant för
utländska forskare, men det fanns konkurrerande placeringar av en bas. Bengt
Hultqvist – mångårig direktör för Institutet för rymdfysik (då Kiruna
Geofysiska Institut) och som helt nyligen gick bort vid 91 års ålder – spelade
en viktig roll. Med flera tunga uppdrag i planeringen av den europeiska
rymdforskningen, och med en plats i den svenska arbetsgrupp som utredde
Esrange, kunde han jobba på flera fronter för en rymdbas i Kiruna. Det var nog
ingen slump att det var Hultqvist som fick den äran att förrätta invigningen av
Esrange 1966.
Svenska rymdentusiaster hade nu lotsat Sverige in i den europeiska rymdgemenskapen, men på hemmaplan misslyckades de med att få regeringens stöd för ett kraftigt utbyggt nationellt program. Regeringsbeslutet 1964 var ett hårt bakslag och följdes av en tuff period som har kallats den svenska rymdverksamhetens ”ökenvandring”. Förutsättningar förändrades 1972 och det skedde återigen i dynamik med den europeiska nivån. När ESRO:s första avtalsperiod närmade sig sitt slut stod organisationen på randen till upplösning. Medlemsländerna kunde inte komma överens. Samtidigt hade intresset för
att utnyttja Esrange minskat i takt med att ESRO alltmer fokuserade på
satelliter snarare än sondraketer. Höga kostnader, hårda säkerhetsföreskrifter
och svensk byråkrati lyftes fram som andra skäl, och ESRO förslog att basen
lades ned. Tuffa förhandlingar ledde i slutändan till en starkare tonvikt på
tillämpningsprogram bortom grundforskning: satelliter för telekommunikation,
metereologi och luftfart. Sverige gick med i samtliga – mot att man fick överta
Esrange under fördelaktiga former.
Uppskjutning av ESA:s Maxus 4 den 29 april 2001 from Esrange. Foto: ESA/ESRANGE/Lars Thulin.
I själva verket hade många intressenter på hemmaplan förespråkat ett
utträde ur ESRO. För dem var ett nationellt program att föredra framför att
Sveriges rymdmedel slussades ut i Europa. Men över tid bytte de fot, särskilt
som ett övertagande av Esrange började diskuteras. Det skulle mer eller mindre
pressa fram ett större nationellt program, för hur skulle man annars kunna
utnyttja Esrange? Vidare behövde Sverige bygga upp ett
industriutvecklingsprogram för att göra deltagandet i ESRO:s
tillämpningsprogram meningsfullt. Lite tillspetsat kan man säga att Esrange och
ESRO-reformen blev en hävstång för att få till ett starkt nationellt
rymdprogram med egen myndighet (Delegationen för svensk rymdverksamhet), en flerdubblad
budget, och det statliga serviceorganet Rymdbolaget. Som Jan Stiernstedt avslutar
sin bok: ”Alla svenska rymdforskares, rymdteknikers och rymdentusiasters
önskningar från början av 60-talet hade uppfyllts. … Ökenvandringens år var
förbi.”
1979 for sonderna Voyager 1 och 2 förbi Jupiter och tog helt fantastiska närbilder av
planetens molnformationer. Några år senare la NASA upp en svartvit
animationssekvens på nätet som visar Voyager 1:s inflygning under 28 dagar och
centrerad på den stora röda fläcken. Bilderna är tagna vid varje hel rotation
det vill säga separerade med 9 timmar 56 minuter och visar bland annat
ekvatorialzonen som flyter fram som en snabb fors, den stora röda fläckens
rotation varv efter varv och en uppsjö av små intrikata virvlar.
Till väster en bild ur Voyager 1:s time lapse sekvens som inspirerade mig till detta projekt. Till höger en motsvarande bild ur vår virtuella inflygning från Voyager 3.
Vi vrider fram klockan till slutet av 2013. Sedan jag första gången såg inflygningssekvensen har jag klurat på om det skulle vara genomförbart att sätta ihop stillbilder tagna av amatörer till en liknande time lapse-animation, och då inte bara över några dagar utan över en hel säsong på flera månader. Det har aldrig gjorts tidigare och jag hade inte någon klar strategi för hur ett sådant projekt skulle kunna genomföras. Tur var kanske det för hade jag anat hur omfattande och tidskrävande det skulle bli, så hade det troligtvis stannat vid en dröm.
I sin 12-åriga bana runt solen skulle Jupiter stå högt på
natthimmeln i början av 2014 så jag insåg att detta var det idealiska
tillfället att köra igång och testa mina idéer. Jag kontaktade sex andra
likasinnade svenska planetfotografer spridda över landet och satte ihop ett
team i slutet av 2013. Uppgiften var att fotografera Jupiter så ofta som
möjligt fram till slutet av mars 2014.
Gruppbild på teamet, från vänster Daniel Sundström, Torbjörn Holmqvist, initiativtagaren Peter Rosén, Göran Strand, Johan Warell med dottern Noomi, Martin Högberg och Roger Utas längst till höger.
Martin och jag körde omfattande tester och använde oss av Winjupos, ett program för att göra om Jupiterbilderna till cylindriska projektioner i ett precist koordinatsystem. Innan nyår 2014 hade vi redan lyckats få ihop en hel första karta vilket gav oss en rejäl kick. Men så kom januari och februari med det sämsta observationsvädret vi har upplevt sedan 1988 så det tog oss ytterligare två hela veckor innan vi fick ihop vår andra heltäckande karta. I slutet av mars hade vi satt ihop 18 stycken över perioden men tyvärr var de väldigt ojämnt fördelade i tiden vilket gav en ryckig animation.
Till vänster Jupiterbilder med passagen av den stora röda fläcken och till höger motsvarande cylindriska projektionskartor. Sammanslagning av cylindriska projektioner till en heltäckande karta.
Jag jobbade vidare i ytterligare tre månader med att putsa
på precisionen och använde mig av morfingteknik för att mjukvarumässigt utöka
de ursprungliga 18 kartorna till totalt 90 som nu animerades mjukt och fint.
Som sista steg kunde jag med programmet StarryNightPro+ projicera tillbaka kartorna
till en tredimensionell modell av Jupiter och därmed visualisera planeten från
valfri riktning och avstånd i rymden. Med så kallad stop-motion teknik byggde
jag upp animationssekvenser bild för bild och kunde därmed återskapa vår egen
förbiflygning. Detta tog flera veckor men då visste jag att projektet var i
hamn.
I början av juni skickade jag över alla videosekvenser till Göran Strand som utförde videoredigeringen. I två veckors tid satt vi i timslånga telefonsamtal nattetid efter jobbet och diskuterade alla detaljer tills vi båda var nöjda med resultatet. Den 14 juni, efter sex långa månader och sammanlagt tusentals timmars arbete för teamet kunde jag äntligen lägga upp filmen på Vimeo under titeln “Voyager 3 Project”.
Slutresultatet av Voyager 3 Project. En mer utförlig presentation av projektet finns i ett gästinlägg på The Planetary Societys blog.
Filmen fick en stor spridning världen över och uppmärksammades bland annat av Glenn Orton och teamet på NASA/JPL som jobbar med rymdsonden Juno. I god tid inför Junos ankomst till Jupiter i början av juli 2016 satte de ihop ett samarbete mellan proffs och amatörer. Mitt bidrag blev en ny animation som jag har kallat “A Journey to Jupiter”. Filmen tog ett helt år att sammanställa och ligger på Youtube. Jag har fått en mängd nya internationella kontakter och har nyligen påbörjat ett samarbete för att utveckla nya verktyg som förhoppningsvis kommer att snabba upp och förenkla arbetsgången för den här typen av planetanimationer i framtiden.
Vissa astronomiska händelser fäster sig i minnet, blir
livslånga och går till historien, oavsett om man är amatörastronom eller inte.
Den fyrfaldiga serien av totala solförmörkelser 1914, 1927, 1945 och 1954 hör
dit. Så gör också återkomsten av Halleys komet 1910, liksom den ännu ljusare
”dagsljuskometen” tidigare samma år. Detta var spektakulära astronomiska
händelser och naturupplevelser som fick gemene man att blicka uppåt, förundras
och vilja veta lite mer. Sådana sker inte mer än några få gånger per århundrade,
men det makalösa ”kometåret” 1996-1997 hör utan tvekan dit.
Hale-Bopp svävar majestätiskt på norrhimlen över en låg norrskensbåge den 2 april 1997. Koman befinner sig nära stjärnan Almaak i Andromeda och gassvansen sträcker sig över 15 grader norrut förbi Dubbelhopen i Perseus. 35mm f/3.5 Chinon Zoom, Kodak PPF 400, exponering 5 minuter. Fotograf: Mauritz Andersson.
Under dessa två senvintrar visade sig nämligen två osedvanligt ljusa kometer på jordens himmel, och båda var exceptionellt bra placerade för observatörer på våra breddgrader. Den närgångna kometen Hyakutake, närmare bestämt C/1996 B2, svepte snabbt fram i mars 1996. Vid det laget hade nästa celebra gäst varit känd i närmare ett år, C/1995 O1 (Hale-Bopp), men denna visade upp sig i alla sin prakt först ett år senare. Dessa två kometer upptäcktes av amatörastronomer och var helt olika varandra, men båda väckte stor förundran och gav betydande bidrag till vår kunskap om kometer.
Jag minns många stjärnklara nätter tillsammans med dessa håriga stjärnor, särskilt de tillfällen som jag och mina amatörastronomiska vänner i Uppsala amatörastronomer samlades för observationer under den mörka lanthimlen. På Sandvretens observatorium fanns då endast två fasta teleskopinstallationer, och observatoriet var i början på den expansion som fortsätter än i dag. Den gaffelmonterade 45 cm Newtonreflektorn var huvudinstrument, men där fanns även min egen plattform med en 22 cm Newton. Dessa, och många andra portabla teleskop och kameror som ställdes upp i närheten, användes för visuella observationer och fotografering med den tidens standardmässiga verktyg – vi talar systemkameror typiskt laddade med hyprad Kodak Technical Pan 2415 eller den tidens ledande färgfilm, Fujicolor SG800 Plus.
Kometen C/1996 B2 (Hyakutake) fotograferad av Margareta Westlund den 25 mars 1996. Koman befinner sig här norr om Karlavagnens tistelstång. Svansen är drygt 30 grader lång och sveper över stjärnfälten i Draken, Herkules, Stora björnen, Jakthundarna och Berenikes hår. 5 minuters exponering med 52 mm f/1.8 objektiv på hyprad TP 2415.
Min första observation av Hyakutake gjordes just med 45 cm
teleskopet en tidig morgon tillsammans med Lars Hermansson under begynnande
gryningsljus 21 februari 1996. Den stod då på fem graders höjd över södra
horisonten i Vågens stjärnbild, och endast en diffus, mycket blek fläck av 8:e
magnituden var synlig. Visuellt fanns ingen antydan om att den bara någon månad
senare skulle vara synlig inifrån de ljusaste stadskärnorna och på en mörk
himmel uppvisa en magnifik svans, tiotals grader lång.
Hyakutakes koma tecknad av Johan Warell tidigt den 19 mars 1996. Koman har en bågformad front och närmast pseudokärnan en solfjäderformad struktur i solriktningen och en ”spik” i svansriktningen. Observation med 45 cm-reflektorn på Sandvretens observatorium, x222, synfält 25′.
Den längsta svanslängderna sågs dagarna kring den 26:e mars
då kometen också var som ljusast, nära magnitud 0 och med en koma över två
grader i diameter. Komans distinkta blågröna färg av emission från C2
och CN kunde ses redan för blotta ögat. Den längsta svanslängden jag såg var
fantastiska 65 grader – Hyakutakes huvud var då bara ett par grader från Polstjärnan
med svansen riktad över Stora björnen och Jakthundarna långt ner i Berenikes
hår, likt timvisaren på en jättelik klocka. En månad senare försvann kometen
från synlighet på kvällshimlen i Perseus, då den fortfarande var runt andra
magnituden.
Kometen Hale-Bopp var en helt annan historia. Till skillnad
från Hyakutake var den synlig under lång tid, även för blotta ögat, men dess
svans var förhållandevis kort på himlen. Detta berodde på att den passerade på
ett över tiofaldigt större avstånd från jorden än Hyakutake, nästan 200
miljoner kilometer. Hale-Bopp var en ovanligt stor och ovanligt aktiv komet,
och om Hyakutake hade passerat på samma avstånd hade den passerat revy helt
utan uppståndelse. Under mars 1997 rörde sig Hale-Bopp sävligt över norra
himlen under Cassiopeias ”W”. Svansen nådde en maximal längd av 20 grader men
koman blev aldrig större än fullmånen, trots att den var dubbelt så ljusstark
som Hyakutakes.
Kometen Hale-Bopp avtecknar sig mot Vintergatan i Ödlan och Cepheus den 11 mars 1997, med Deneb och Nordamerikanebulosan i Svanen mot höger. Gassvansen är cirka 20 grader lång. Fotograf: Margareta Westlund. 8 min exponering, 50 mm objektiv f/2,8, Kodak GPZ 1000.
Ur ett observationellt perspektiv var Hale-Bopp anmärkningsvärd särskilt ur två aspekter: dels de fantastiska striationerna i den vida stoftsvansen, dels de häpnadsväckande koncentriska bågarna i komans innersta del. Båda orsakades av stoft som spreds från aktiva områden på kärnan. Striationerna syntes bara på fotografier men bågarna kunde ses i amatörteleskop. Sällan har så mycket detaljer varit synliga visuellt i en komet, och Hale-Bopp kan i detta hänseende jämföras med kometen Donati 1858.
Komet Hale-Bopp fotograferad på kvällshimlen från Nacka. Foto: Dan Kiselman
Även om det efter kometåret 1996-97 vid ett par tillfällen
har funnits förhoppningar att lovande kometer skulle bjuda på liknande
skådespel väntar vi ännu på att detta ska ske. Statistiskt sett skulle detta
kunna inträffa vilket år som helst – håll utkik och var redo!
Svenska astronomiska sällskapet firar 100 år, och man kan passa på att fråga sig vad som hänt med vårt vetande om kosmologin – läran om universum i det stora hela – under denna epok. En hel del, får man nog säga.
I början av 1900-talet var astronomer ense om att universum bara består av ett enda stjärnsystem, Vintergatan. På bilden syns ett Vintergatspanorama som Knut Lundmark lät makarna Tatjana och Martin Kesküla förfärdiga på 50-talet. Målningen, vars yttermått är 229 x 118 cm, hänger idag på Institutionen för astronomi och teoretisk fysik i Lund. Foto: Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet.
År 1919, när sällskapet bildades, låg visserligen den allmänna relativitetsteorin färdig. Den utgör grunden för den moderna kosmologin. Det var ju också just år 1919 som relativitetsteorin bekräftades under en solförmörkelseexpedition och Einstein blev fysikens superkändis. Einsteins universum vid den tiden var dock begränsat till en statisk Vintergata, och en tegelsten till lärobok som Östen Bergstrands Astronomi från 1926 hade inte många meningar till övers för vad vi idag skulle kalla kosmologi. Detta förändrades såklart när Edwin Hubble, svenske Knut Lundmark och andra insåg att spiralnebulosorna i själva verket var avlägsna galaxer som dessutom avlägsnar sig från oss. Big bang-modellen var född. Teorin hade emellertid mothugg av Steady state-förespråkarna, som istället för en stor ursmäll tänkte sig kontinuerlig skapelse av en proton åt gången, långt in på 1960-talet. Upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen år 1965 var dödsstöten för Steady state – och startpunkten för modern observationell kosmologi. Universum hade alltså ändrats från en ändlig, evig Vintergata till ett dynamiskt oändligt universum med ett startögonblick.
Under 1970- och 80-talet dominerades diskussionen bland observationellt inriktade kosmologer av jakten på det exakta värdet på Hubble-konstanten – vilken bestämmer expansionshastigheten — något som historikerna i framtiden kanske kommer se som lite av en kvasidebatt. Svenska fysiker som Hannes Alfvén och Oskar Klein lade fram idéer om universum i det stora hela, men bland de svenska astronomerna var kosmologin ännu inte ett särskilt hett ämne. Även internationellt började det röra på sig först när fysiker och astronomer tillsammans började fundera på universums första tid, när den heta kosmiska ursoppan liknade ett stort partikelfysikexperiment.
Observationell kosmologi fick sedan raketfart under början av 1990-talet när supernovaexperiment, bakgrundstrålningssatelliter och genommönstringar av universums storskaliga struktur kunde genomföras efter stora teknologiska landvinningar. Precisions-kosmologin etablerade nu kosmologin som en del av den astronomiska vetenskapen – långt från en mer spekulativ verksamhet.
Hubble-teleskopets Extreme Deep Field. Bilden visar ett område stort som fullmånen i stjärnbilden Fornax, Ugnen. Med något undantag är alla lysande fläckarna på bilden mycket avlägsna galaxer. Bild: Wikimedia Commons.
År 2019 är kosmologin hetare än någonsin. Vid Oskar Klein-centret i Stockholm är kosmologin sedan 10 år tillbaka det sammanhängande temat för flera stora forskargrupper inom fysik och astronomi, och vid alla svenska astronomiinstitutioner bedrivs nu forskning med kosmologin som fond. De senare årens etablerade kosmologiska världsbild, dominerad av mörk energi och mörk materia, lämnar dock många frågetecken till framtida forskning, och mycket av forskningsfronten i dagens kosmologi handlar om ämnen som kaotisk inflation, multiversum, och parallella världar. Kanske lever den mer spekulativa sidan av kosmologin fortfarande.
Hjalmar
Branting (1860-1925), landets förste socialdemokratiske statsminister, var
sedan ungdomen en stor astronomientusiast. Han studerade rentav ämnet vid
Uppsala universitet i slutet av 1870-talet men tog aldrig någon examen. Andra
intressen, de politiska, tog mer och mer över; Branting bekände sig
öppet till den radikala studentgenerationen.
Brantings resa mot stjärnorna hade börjat i hemmet i Stockholm, som låg granngårds med Observatoriekullen. Allmänt tros att han entusiasmerades av populärastronomen Hjalmar Strömer, som skrev flera böcker om de astronomiska fenomenen. Men inte bara det: Strömer var en frän samhällskritiker av diverse ”samfundslyten”, och det budskapet gick hem hos den sökande överklassonen Branting.
Hjalmar Branting. Foto: Wikimedia commons.
Branting
kom som gymnasist att bli vän med professorn uppe på kullen själv, Hugo Gyldén,
och denne sa en gång att han beklagade att Branting valt socialismen före
astronomin.
Branting hjälpte tidigt till vid observationer och kunde med tiden titulera sig amanuens. Astronomin kom att betyda mycket för Brantings intellekt. Hans sentida vän, konstnären Richard Berg, sa rentav att det var astronomin som gjorde Branting till ”rationell tänkare”. Ska man tro Hjalmar Brantings styvdotter Vera von Kraemer så kunde detta mycket väl ha timat: ”Han kunde ha blivit en damernas favorit – och ingenting mer! Han kunde ha blivit en slösare, en sportsman, en stilfull legationsherre, en ovanligt behaglig professor i astronomi.”
Jag
gillar hennes uttryck om Branting som en ”ovanligt behaglig”
astronomiprofessor. Borde inte alla astronomiprofessorer vara behagliga?
1919 skapades Svenska Astronomiska Sällskapet och bland ”uppropsmakarna” fanns Hjalmar Branting. Han ingick inte i den första styrelsen men valdes enhälligt in när Oscar Holtermann valde att dra sig tillbaka 1921. Men kunde han bidra med något i styrelsearbetet, som leddes av professor Karl Bohlin de första åren? Av protokollen att döma deltog han i en del möten och när frågan om Sveriges inträde i Internationella astronomiska unionen hamnade på styrelsens bord hade astronomerna genom Branting en direkt länk in i regeringskansliet. Men statsministeruppdraget innebar förstås att Branting var på väg in i det politiska spelet på allvar. Ärligt talat: Jag tror inte han hade tid över för astronomins musa Urania. Och några år senare, 1925 närmare bestämt, gick Branting ur tiden.
Hjalmar Branting talar i Folkets Park i Malmö den 1 maj 1921. Foto: Nils Jönsson, Malmö museer.
Vänskapen med astronomer släppte Hjalmar Branting dock aldrig. Känd är hans motion i riksdagen till förmån för den svenske Pulkovo-astronomen Magnus Nyrén. Efter den kommunistiska revolutionen drogs Nyréns ryska pension in och Nyrén återvände till Sverige. Därför motionerade gamle studiekamraten Branting om pension till honom i riksdagen och fick ledamöterna med sig.
Frågan om Brantings astronomiska intresse även sedan han gjort en enastående politisk karriär skulle kunna lösas genom att titta i hans privatbibliotek. Men enligt Jan Myrdal har detta mer eller mindre förskingrats av Brantings sentida partiefterträdare.
Avslutningsvis kan nämnas att ett originalmanus från 1909 skrivet av Hjalmar Branting och som lundaprofessorn i astronomi Knut Lundmark ägt, nu kommit till rätt adressat: Arbetarrörelsens arkiv. Manuset författades i samband med August Strindbergs 60-årsdag. Branting, den i ungdomen verksamme astronomen, önskar sig den samhällskritiske Strindberg tillbaka i stället för den alltmer ockulte svamlaren och svärmaren. Manuset, som återgavs i Social-Demokraten, har citerats i alla Hjalmar Branting-biografier, senast i Olle Svennings mäktiga biografi. Men det är övertecknad som suttit på originalet via arv. Manuset överlämnades härom året till den socialdemokratiska partigruppen i riksdagen och partisekreteraren Carin Jämtin tog emot. Hon var nästan rörd till tårar! Jag bjuder på det.
[I dag den 8 mars startar den tjugonionde upplagan av Värmland Star Party. Vi uppmärksammar detta med ett inlägg från några av arrangörerna av årets träff. Samtidigt vill vi passa på att önska dem och alla tillresande klara skyar. /Red.]
Av Christer Jansson och Mats Yderstig
Tankarna går till flydda tider. Året var 1990. Några amatörastronomer sitter framför brasan i Mats Yderstigs stuga i Lysvik. Diskussionerna löper längs slingrande vägar. Ett antal stjärnträffar och konferenser har besökts, och ur dessa erfarenheter väcks tanken på en egen träff här i Värmland. Drivande i samtalet är naturligtvis den legendariske Jan Sandström. Utan denna dynamiska kraft skulle det aldrig ha blivit något Värmland Star Party. Till pionjärgruppen hörde, förutom Yderstig och Sandström, också Conny Petersson, Calle Westlund och Christer Jansson.
Jan Sandström. Foto: Mats Yderstig.
Så genomfördes då
den första träffen. Mats stuga var träffens centrum vid denna tid. Så småningom
förflyttades dock tyngdpunkten till Berga Gård där både boende och
föredragsmöjligheter gjorde det hela till en konferensanläggning.
Finns det något tydligt definierat framgångsrecept? Nej inget medvetet planerat. Möjligen att vi velat ha en tämligen informell träff med rätt mycket ”luft” i planeringen och en inriktning framför allt för de som gillar att observera natthimlen. Vi har utgått från att den främsta drivkraften för deltagarna är möjligheten att träffa andra amatörer. Vi är också lite ensamma om att ha en träff på våren. De första åren var det en höstträff, men vi flyttade den ganska snabbt till tidig vår och på detta sätt undvek vi kollisioner med Mariestads- och Sagittariusträffen.
Deltagarnas geografiska spridning har varit och är fortfarande imponerande. Från Skåne till övre Norrland, och även våra nordiska grannländer har bidragit till mångfalden. Antalet deltagare har stigit från ett 20-tal i början till som mest ett 80-tal.
Den uppskattade VSP-lunchen på Berga gård. En av författarna, Christer Jansson, sitter i röd tröja vi bordet närmast kameran. Foto: Mats Yderstig.
Man kan inte
skriva om VSP utan att nämna tipspromenaderna. Många är de deltagare som i kyla
och ishalka brytt sina små grå över mer eller mindre kluriga frågor. Med tiden
har svårighetsgraden skruvats upp, för att numera närma sig en tentamen i
kosmologi. Otaliga är också de föreläsare som gästats oss genom åren. Många av
dessa har kommit från vetenskapens absoluta frontlinjer, ingen nämnd ingen
glömd.
Teleskopdiskussioner under första träffen år 1990. Från vänster och närmast kameran syns Conny Jonsson, Christer Jansson och Curt Olsson. Foto: Mats Yderstig.
Nästa år blir den
30:e träffen i ordningen och då kommer det att bli lite mer pådrag än vanligt,
det lovar vi.
Avslutningsvis ett VSP så som bloggredaktören vill minnas det — i vinterskrud och med några teleskop redan monterade för kvällens observationer. Foto: Johan Kärnfelt.
Nils Tamm var målare utbildad vid konstakademin i Stockholm, men i hjärtat en mycket driven och självlärd astrofotograf som gjorde sig ett namn bland såväl amatörer som professionella astronomer. Han hade ett eget privat observatorium, med tillgång till de senaste och bästa fotoutrustningen. Vid observatoriet studerade han bland annat variabla stjärnor, och han upptäckte flera nya stjärnor av denna typ. Han upptäckte dessutom två novor 1936. Nils Tamm hade även ett brett kontaktnät i Stockholm och Uppsala, och fick redan tidigt tillträde till astronomins finrum genom att han blev invald i Svenska astronomiska sällskapets första styrelse 1919. Att sitta mellan renommerade professorer gjorde honom mycket glad och kanske också lite hedrad.
Vid 67 år ålder började Nils Tamm fundera på hur hans samling astronomiska teleskop, fotografiska instrument, plåtar och böcker kunde bli till nytta även efter hans bortgång. Han var barnlös men hade ett stort välinvesterat kapital, samt ägde en mycket fin fastighet, Kvistaberg, belägen vid Mälaren i utkanten av Bro. I januari 1944 skrev Nils Tamm därför ett brev till sin vän och förtrogne Åke Wallenquist i Uppsala, där han presenterade ett förslag om att donera sina instrument, Kvistaberg liksom ett stort kapital, som han såg som en enhet, till Uppsala astronomiska observatorium. Nils Tamm var medveten om att förutsättningarna för astronomiska observationer från centrala Uppsala inte längre var optimala, och hoppades att Kvistaberg skulle kunna vara ett alternativ. Den första reaktionen från Uppsala var mycket positiv, och man föreslog initialt att hela observatorieverksamheten skulle flyttas till Kvistaberg.
Under våren av 1944 ritade
Tamm flera konceptskisser till ett nytt och stort observatorium, ofta med
tydlig inspiration av den neoklassiska stilen på sitt privatobservatorium, men
också från Saltsjöbadens nyligen färdigställda observatorium. Dessutom blev
Tamm tilldelad ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet, och promoverades den
31 maj 1944 för förtjänster inom astronomi, bland annat för hans systematiska
letande efter variabla stjärnor och novor, och för utveckling av tillhörande
observationstekniker. Några dagar tidigare, den 24 maj 1944, undertecknades
gåvobrevet som överförde fastigheten och en del av Tamms kapital till Uppsala
astronomiska observatorium.
Målning av Nils Tamm med hans vision av hur ett nytt observatorium på Kvistaberg skulle kunna ta sig ut. Foto: Eric Stempels/Uppsala universitet.
Att förflytta hela institutionen till Kvistaberg ansågs nu emellertid som alldeles för radikalt, och som ett första steg byggdes istället ett mindre Cassegrain-teleskop med tillhörande kupolbyggnad, vilken stod färdig redan 1950. Även ett mindre Schmidt-teleskop flyttades till Kvistaberg. Uppsalaastronomerna lyckades under tiden kompletterade donationen med statliga medel, och bestämde att ett nytt huvudinstrument skulle inrättas på Kvistaberg, och att detta skulle vara ett större Schmidt-teleskop med objektivprisma, en spegeldiameter på 135 cm och ett bildfält på cirka 4° x 4°. Bygget av huvudkupolen, inte i neoklassisk stil som Tamm föreställt sig men som ett funktionellt 50-talsbygge, påbörjades 1951 och instrumentet stod klart 1963. Nils Tamm fick tyvärr aldrig se det färdiga teleskopet – han gick bort 1957, kort efter att han bevittnade slipningen av primärspegeln i Uppsala. Tamms bostad blev därefter tjänstebostad för den nya föreståndaren Wallenquist, med övernattningsmöjligheter för observatörerna.
Observatoriet i Kvistaberg. Längst till höger, delvis skymd av träd, Tamms ursprungliga dom. I mitten Cassegrain-domen, uppförd 1950, och till vänster den stora domen för Schmidt-teleskopet, som stod klart 1963. Foto: Wikimedia commons/Annika Peterson.
Under perioden 1960-1980 användes Kvistaberg flitigt, i huvudsak för systematiska fotometriska och spektrofotometriska studier av stjärnor kring den norra galaktiska polen. Upptäckten hösten 1970 av utbrottet av V1057 Cyg, den andra stjärnan av FU Ori-typ som någonsin observerats, har en särskild plats i observatoriets annaler. Bland svenska astronomer går den ofta under benämningen Welins stjärna efter upptäckaren Gunnar Welin. Fram till början av 00-talet har teleskopet också används för asteroidstudier, och ett femtiotal himlakroppar har upptäckts därifrån.
Kvistabergs observatorium
är idag inte längre i aktivt bruk. Bostadshuset ägs numera av Bro kommun, som
där bedriver dagverksamhet för äldre. I den stora Schmidtkupolen finns en liten
utställning om Nils Tamm och astronomiska observationer under 1900-talet. Några gånger per år öppnas observatoriet för allmänheten.
