Kategori: 6. Övrigt

Av Dan Kiselman

På 1920-talet anordnade Svenska astronomiska sällskapet tre astronomiska kongresser. Den första beskrivs i Populära astronomisk tidskrift som ett ”i den svenska astronomiens historia hittills enastående företag”.

• 5-17 november 1923 i Stockholm och Uppsala
• 14 samt 16-18 oktober 1925 i Stockholm och Lund
• 4-5 oktober 1929 i Stockholm

30 år senare beslöt man att återuppliva kongresserna under, som man sade, ”enklare former”. Formuleringen tyder på att tidigare arrangemang ansetts alltför ambitiösa. Sålunda anordnade man den första ”Astronomdagen” den 7 juni 1958 i Uppsala. Cirka 80 astronomer deltog och det hela avslutades med ett populärvetenskapligt föredrag som fick ett nittiotal åhörare. Den höga deltagarsiffran måste tolkas som att ”alla var där”. Sällskapets ordförande, tillika dagens värd, professor Gunnar Malmquist inledde med förhoppningen att ”detta skulle bli en årligen återkommande institution och att mötet skulle inleda en ny era av samarbete mellan de svenska astronomiska institutionerna”.

Malmquists förhoppning infriades eftersom det efter detta anordnades ytterligare sex Astronomdagar. Listan för den första omgången Astronomdagar ser ut så här:

• 1958    7 juni i Uppsala
• 1959    10-11 oktober i Lund med utflykt till Ven
• 1962    2-3 juni i Stockholm
• 1964    13-14 juni i Göteborg
• 1966    3-5 juni i Uppsala, 150 deltagare, alla nordiska länder representerade
• 1969    7 juni i Lund
• 1972    23-24 september i Stockholm, deltagare från Skandinavien och Finland

Sällskapet övergick sedan till att anordna astronomidagar och ”rymdveckor” riktade mot allmänheten. Lade du märke till i:et i ”astronomidagar”? Det är skillnad på astronomidagar och astronomdagar. De förstnämnda kan vem som helst anordna för vem som helst. De senare är av astronomer för astronomer.

Mot slutet av 1990-talet återupplivade sällskapet idén med astronomdagar. I och för sig lider forskare sannerligen inte brist på vetenskapliga möten av alla möjliga slag att åka på. Det var klart för oss att ett nationellt möte aldrig kan tävla i status eller betydelse med de stora internationella specialiserade konferenserna. Ändå tyckte vi att det skulle vara trevligt med ett svenskt arrangemang – dock fanns det från början en osäkerhet om någon alls skulle komma. Men det gjorde det och från 1999 har Astronomdagar anordnats vartannat år av en värdinstitution med Nationalkommittén för astronomi och Svenska astronomiska sällskapet som medarrangörer. Huvuddelen av arrangörsarbetet och finansieringen har kommit från värdinstitutionen. Denna har bestämt utformningen av mötena med hjälp av en vetenskaplig organisationskommitté som utsetts ad hoc. Därmed har karaktären på programmet varierat från gång till gång.

• 1999    15-16 oktober i Stockholm
• 2001    16-17 november i Göteborg
• 2003    3-4 oktober i Lund
• 2005    21-22 oktober i Uppsala
• 2007    21-23 september i Kiruna
• 2009    25-26 september i Stockholm
• 2011    29 september – 1 oktober i Göteborg
• 2013    10-12 oktober i Lund
• 2015    22-24 oktober i Uppsala
• 2017    13-15 september i Kiruna
• 2019    24-26 oktober i Stockholm

En ursprunglig ambition var att det skulle hållas ett ”prisföredrag” – det blev Nordenmarkföreläsningen som riktar sig till en allmän publik. Annars är Astronomdagarna huvudsakligen en vetenskaplig konferens, men med visst utrymme för bidrag om undervisning, popularisering, kanske lite astropolitik och deltagare även utanför de aktiva forskarnas krets. Dagarna har funktionen att vara en social tillställning med möjlighet för framförallt yngre forskare och studenter att hålla presentationer och träffa varandra.

2019 års Astronomdagar – som startar 24 oktober i Stockholm – är speciella eftersom den sista dagen viks åt sällskapets 100-årsfirande.

Av Jesper Sollerman

Få svenska astronomer har betytt så mycket för svensk astronomi som Peter Nilson (1937-1998). Inte bara för sin astronomiska forskning, den omfattande galaxkatalogen Uppsala general catalog of galaxies (UGC), utan framförallt för sitt populärvetenskapliga och skönlitterära författarskap.

Peter Nilson var astronomen med det svindlande perspektivet, humanistiska kunnandet och förmågan att gestalta och berätta. Född i Småland hamnade han så småningom vid Uppsala observatorium där han började arbeta med sin doktorsavhandling vid 27 års ålder. Under knappt 10 år jobbade han med katalogisering av 12 921 galaxer, ett monumentalt arbete på den tiden. Med utgångspunkt i denna katalog utförde han sedan en statistisk undersökning av galaxernas orientering för sin doktorsavhandling, som blev klar 1974. Peter Nilson fortsatte som galaxastronom i Uppsala i några år till, men hans fokus låg inte längre på forskningen – det var författare han ville vara.

De första böckerna var fast förankrade i astronomin och astronomins historia. Upptäckten av Universum (1975) och Himlavalvets sällsamheter (1977) är fortfarande bland mina favoriter när det gäller att beskriva vidden av de astronomiska landvinningarna i ett vidare mänskligt perspektiv.

Skönlitterär författare debuterade han som med boken Arken (1982). Den genre som Nilson använder sig av i denna och många av de kommande böckerna kallas magisk realism, och tillät honom att låta huvudpersonen i Arken vandra genom den mänskliga historien från biblisk tid och vidare in i framtiden, från jordens uppkomst till universums död. Med trilogin Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar (1993) var han tillbaka med essäer om rymden och skrev sedan om sin egen hembygd i Småland liksom de science fiction-inspirerade böckerna Rymdväktaren och Nyaga (1996). Jag avundas er som ännu inte läst Peter Nilsons böcker, ni har många spännande timmar framför er.

Ibland har jag fascinerats av diskrepansen mellan Peter Nilsons sprudlande fantasi och monumentala överblick över det mänskliga vetandet och det säkerligen trista sisofysarbetet med den galaxkatalog som blev hans inomvetenskapliga forskningsbidrag. Förlorade svensk astronomi en framstående galaxforskare när Nilson så tidigt hoppade av den akademiska karriären? Kanske var det så, men jag tror att detta uppvägdes flerfalt av det intresse för rymden, astronomi och naturvetenskap som Nilson genom sina böcker lyckades förmedla. På detta sätt nådde han bra många fler människor än via sin galaxkatalog. Undertecknad är inte den enda astronom som hade Nilsons böcker liggande på nattygsbordet i sin ungdom.

Av Ingemar Jönsson

Den 14 september 2007 lyfte en Sojuzraket från Bajkonur-rampen i Kazakstan bärande på satellit-kapseln FOTON-M3 och på utsidan av denna satt experimentplattformen Biopan 6, konstruerad av den europeiska rymdorganisationen ESA. Bland flera provbehållare och mätinstrument i Biopan 6 fanns en svensktillverkad behållare med omkring 3000 mikroskopiskt små djur av en taxonomisk grupp som länge betraktats som en av de mest stresståliga på jorden, tardigrader eller björndjur som de ofta kallas på svenska. Experimentet i rymden gick under namnet Tardigrades in Space (TARDIS) och var det första där ett djur utsattes för samtidig exponering för rymdvakuum, kosmisk strålning, och UV-strålning från solen. Jag minns att jag väntade med spänning på de utlovade live-bilderna från uppskjutningen, men tekniken fallerade och inga bilder kom.

Efter 10 dygns exponering drygt 250 km över havsytan återvände FOTON-kapseln och provbehållaren till jorden och landade på stäppen i Kazakstan. Biopan skickades till ESA:s rymdcentrum ESTEC i Nederländerna, där jag själv hämtade TARDIS-behållaren. Redan i samband med försökets genomförande var det mediala intresset överväldigande, och när resultaten ett år senare publicerades väckte de om möjligt ännu större uppmärksamhet världen över. Förutom att björndjuren hade klarat att utsättas för både den kosmiska strålningen och den extrema uttorkning som rymdvakuum innebär, hade några av djuren också klarat höga doser av UV-strålning, och kunde dessutom reproducera sig efter den spektakulära resan. Inget annat djur hade tidigare klarat detta, och ingen hade heller försökt testa det. Såvitt jag vet innehar björndjuren fortfarande positionen som det enda djur som överlevt i verklig rymdmiljö.

Tanken att dessa djur skulle kunna klara sig i rymdmiljö var dock inte ny, redan 1923 skrev den tyske zoologen Gilbert Rahm i en kommentar om Svante Arrhenius panspermi-teori att ”The cold condition in space, the ultraviolet radiation, and even the lack of oxygen, can these animals, tardigrades, rotifers and nematodes withstand without damage.“ Men det tog alltså drygt 80 år innan vi fick detta bekräftat. Rahm gjorde själv en hel del undersökningar av björndjurens tålighet, och det var framför allt deras förmåga att klara uttorkning som väckte intresse.

Björndjur har också använts av andra forskargrupper för studier i rymden, och på FOTON-M3 flygningen 2007 fanns två projekt med björndjur, men dessa djur exponerades inte för vakuum eller UV-strålning. Som nyligen har rapporterats fanns björndjur också med i lasten på den israeliska rymdsonden Beresheet som kraschade på månen i april 2019. 

Jag var själv också inblandad i Phobos LIFE, ett projekt organiserat av den privata amerikanska rymdorganisationen Planetary Society. Projektet var knutet till det ryska rymdprojektet Phobos-Grunt som hösten 2011 skickade upp en rymdsond med destination Phobos, en av planeten Mars två månar. Sonden skulle landa på Phobos och samla in material från dess yta för att sedan återvända till jorden efter närmare tre år i rymden. Phobos LIFE innehöll förutom ett antal olika mikroorganismer även tre arter av björndjur som under resan skulle utsättas för tyngdlöshet och kosmisk strålning. Av detta blev dock intet, eftersom man redan kort efter uppskjutningen tappade kontrollen över sonden och i januari 2012 föll den ner i Stilla havet väster om Chile.

Björndjuren har sedan de upptäcktes 1773 fascinerat både biologer och allmänhet, och kommer med säkerhet att fortsätta göra det. Kombinationen av ett extremt tåligt djur och en extremt ogästvänlig miljö (rymden) har gjort dem omåttligt populära, och goda ambassadörer för astrobiologin. Och för den astrobiologiska forskningen kommer de naturligtvis att fortsatt vara intressanta organismer, eftersom de tillhör de djur som kan överleva i de mest extrema miljöerna.

Jag vill avsluta med en reflektion kring den akronym vi valde för Tardigrades in Space projektet, TARDIS. När akronymen bestämdes var jag helt ovetande om den engelska serien Doctor Who, och den poliskiosk som figurerar i denna under namnet TARDIS. Kiosken har den säregna egenskapen att vara betydligt större på insidan än på utsidan, och kan färdas i både tid och rum. Det ser nästan ut som en tanke att björndjursprojektet fick akronymen TARDIS, för jag har svårt att hitta ett djur som bättre knyter an till dessa egenskaper än miniatyrbjörnarna, som i sin litenhet ändå har den storslagna förmågan att kunna stänga av hela sitt livsmaskineri under långa perioder, för att sedan återgå till ett aktivt liv som om inget hänt. I detta kryptobiotiska tillstånd är de i stor utsträckning isolerade från det omgivande rummet, och avskärmade också i tiden eftersom den biologiska klockan stannar när metabolismen upphör.